Varför inte kombinera frågan om ekonomisk grundtrygghet med frågan om en förkortad normalarbetstid till en helhetslösning?

Basinkomst för alla

& halverad arbetstid   

En fråga som då och då diskuteras lite mer intensivt är den om en ekonomisk grundtrygghet i samhället, som alternativ till det bidragssamhälle vi idag har med alla dess negativa följder. Den lösning som ofta förs fram är någon slags basinkomst eller medborgarlön.

En annan fråga handlar om arbetstiden, dvs det antal timmar per dag eller vecka som bör betraktas som en slags normal arbetstid. Ca åtta timmars arbetsdag har länge varit den rådande normen. Men det är ingen naturlag och med tanke på den alltmer utbredda arbetslösheten och den fortsatta förväntade automatiseringen av tillverkningsprocesser framstår fasthållandet vid just åtta timmar som alltmer absurd.

Dessa två diskussioner – om grundtryggheten och om arbetstiden – har hittills inte lett till några förändringar. Vi är fortfarande fast i ett bidragssamhälle med en arbetstid på runt åtta timmar som norm. Men, om man kombinerar dessa två frågor till en helhetslösning kanske det blir praktiskt möjligt att genomföra en revolution i vår syn på inkomst och arbete?

En reformistisk revolution

En grundläggande förändring av inkomster och arbetstid skulle kunna görs i ett paket:

• Basinkomst (medborgarlön) för alla vuxna, från 18 år, utan undantag, utan villkor och lika för alla. En indexreglerad, skattefri inkomst som det går att leva på, om än med sparsamhet och utan utsvävningar. Går till alla och ersätter andra offentliga utbetalningar (utom barnbidraget): arbetslöshetsersättningar, sjukersättningar, pensioner, socialbidrag, studiebidrag etc.  

• Normalarbetstiden sätts till fyra timmar per dag (tjugo timmar per vecka). Det innebär att alla offentligt anställda erbjuds att gå ner från nuvarande heltid till denna nya normalarbetstid, med viss sänkning av inkomsten, vilket kompenseras av att de liksom alla andra får den nya basinkomsten.

Basinkomst

Basinkomsten ges till varje vuxen individ, 18 år eller äldre, och ska gå att leva enkelt på utan utsvävningar, kanske som en genomsnittlig pension idag? Invandrade med uppehållstillstånd skulle också automatiskt få samma basinkomst.

Basinkomsten ersätter alla offentliga bidrag och utbetalningar med undantag av barnbidraget, som utbetalas tills barnet fyllt 18 år.

Skattesystemet är en separat fråga, men rimligen gör man basinkomsten skattefri. Eventuella inkomstskatter bör tas ut först på inkomster över basinkomsten.

En basinkomsten enligt min idé skulle innebära att staten ansvarar för en grundläggande inkomst (trygghet), lika för alla, vilket skiljer sig från dagens system med sjukpenningar, pensioner etc vilkas nivåer beror på individens inkomster. Men varför ska samhället exempelvis betala mer till förmögna sjuklingar än till fattiga?

De som vill ha högre ersättningar vid sjukdom och pensionering kan ta privata försäkringar. Här kommer rimligen att på privat initiativ skapas olika lösningar. Men det är upp till var och en att välja och inget som staten behöver bekymra sig om.

Normalarbetstiden

En ny normalarbetstid behöver naturligtvis inte vara exakt fyra timmar per dag eller tjugo per vecka. Enligt Christer Sanne menade nationalekonomen Keynes på trettiotalet att med andra konsumtionskrav skulle hans barnbarns generation kunna leva ett gott liv genom att arbeta runt tre timmar om dagen. Men vad blev det av den visionen? (Se även en artikel om Keynes av Christer Sanne: Våra barnbarns ekonomiska möjligheter).

Praktiskt är det det offentliga samhället som kan gå före och erbjuda alla offentligt anställda att gå ner till den nya normalarbetstiden (stat, landsting, kommuner och offentligt ägda bolag). Det privata näringslivet bör rimligen vara fri att anpassa sig eller ej.

De som vill fortsätta att jobba mer än den nya normalarbetstiden kan få det, men mertiden räknas inte som en del av någon fast heltid och inte heller något man i alla lägen har rätt till.

En ändring av normalarbetstiden (”heltiden”) från åtta till fyra timmar skulle innebär att man skulle få tre huvudgrupper av vuxna i samhället:

1. De som nöjer sig med basinkomsten behöver inte känna sig stressade av sig själva eller pressade av andra att söka jobb (som troligen ändå inte kommer att existera).

2. De som vill ha mer att leva på än basinkomsten kan välja att ta ett arbete med normalarbetstiden, dvs tjugo timmar per vecka, och då få tillräckligt med inkomster för att leva ett riktigt gott liv – och samtidigt få betydligt mer tid över till allt annat som gör livet värt att leva.

3. De som vill ha ännu högre inkomster är fria att i mån av tillgång jobba övertid eller ta andra arbeten vid sidan av det ordinarie eller frilansa så mycket man orkar och har lust med.

Fördelar

Med denna ”revolution” skulle man uppnå ett antal fördelar som dessa:

• Allt fusk och trixande med sjukersättningar m.m. försvinner eftersom dessa nuvarande bidrag motsvaras av basinkomsten som ges till alla vuxna utan undantag och utan villkor.

• Det mesta av den administration som idag krävs för utbetalning och kontroll av dagens olika bidrag och ersättningar kan avskaffas. Det skulle inte bara innebära en besparing för det offentliga, som kan användas till andra angelägna uppgifter. Det skulle även leda till en mer positiv samhällsanda eftersom ingen kan fuska och det då heller inte finns någon anledning att misstänka någon för fusk.

• Den allmänna samhällsandan bör också förbättras avsevärt genom att ingen längre behöver be om bidrag och på det sättet vara i någon underdåning position eller beroendeställning gentemot myndigheter. Med andra ord, ingen kommer längre att vara bidragstagare.

• Den mentala hälsan i samhället bör förbättras eftersom ingen längre behöver oroa sig för att man inte ska ha till de grundläggande behoven om man blir arbetslös, sjuk eller pensionär.

• Den stress som många idag upplever av att tiden inte räcker till för allt – arbete, familj etc – kommer dessutom i stort att försvinna.

• Samtidigt innehåller systemet en avsevärd grad av valfrihet. Den som exempelvis vill ha råd att resa mycket efter pensioneringen kan ta en privat pensionsförsäkring och på så sätt höja sin pension.

• Den fasta och lagstadgade pensionsåldern kan bli ett minne blott. Med basinkomst kan var och en arbeta så länge hon eller han har lust och så länge det finns tillgängliga jobb.

• De företag, institutioner etc som är beroende av att få monotona, trista, riskabla etc arbetsuppgifter utförda tvingas rimligen betala mer för detta eftersom pressen på att ta just sådana arbeten minskar.

• Studerande vid universitet och högskolor skulle få ett lyft eftersom de inte längre behöver belastas med studieskulder. Det gör det både mer lockande och mer lönsamt att studera.

• Även kulturinstitutioner, skolor, studieverksamheter etc skulle få ett lyft. Äntligen skulle det bli praktisk möjligt för den som vill att samtidigt jobba, ta hand om barnen utan att jäkta samt ägna sig åt kultur- och fritidsintressen.

• Och, inte minst, en stor del av dem som idag är arbetslösa kan få arbete (visserligen skulle ett antal offentliga tjänster försvinna när man inte längre behöver hantera och kontrollera ett antal behovsprövade bidrag, men de frigjorda resurserna kan lämpligen föras över till mer angelägna uppgifter, såsom sjukvården).  

Problem?

Jag har svårt att se några allvarligare problem med modellen ”Basinkomst för alla & halverad arbetstid”.

Ett övergående komplikation som förstås måste lösas är övergången från ett system där sjukersättningar och pensioner är beroende av tidigare inkomster till en basinkomst lika för alla. Men liknande övergångskonstruktioner har gjorts tidigare när man förändrat pensionssystemet.

Utmaningar

Ett sådant här system kan också innebära vissa utmaningar för människor. Medan många skulle välkomna möjligheten att få mer tid till kulturella intressen, till hobbies, till barn och barnbarn, till ideell verksamhet eller till hängmattan kommer det förmodligen också att finnas de som hänger upp en så stor del av livets mening på arbetet att de blir förskräckta över utsikten att få än mer ledighet. Men inget hindrar dem att jobba övertid eller att ha fler än ett jobb så länge som det finns de som är villiga att betala för det.

Den riktigt stora utmaningen blir förmodligen mental, dvs för politiker och andra att tänka om från dagens system. Det är till exempel viktigt att inte stanna vid halvmesyrer, som exempelvis att byta ut ett antal av nuvarande bidragsformer till ett nytt enhetligt bidrag som enbart ges till dem utan arbete eller med alltför låg inkomst; en sådan lösning skulle fortfarande vara administrativt komplicerad och kräva kontrollorgan för att komma åt missbruk.

Hur hög basinkomst?

Vad skulle en rimlig basinkomst ligga på för nivå? Ett par exempel:

• De studiemedel man kan få för högre studier uppgår 2014 till drygt 9 000 per månad, varav drygt 6 000 är lån som ska återbetalas och resten bidrag (studiemedlen är tänkta att täcka kostnaderna för bostad, mat, studiemedel etc under själva terminerna och inte under ferierna då studenten förutsätts antingen arbeta eller leva på föräldrarna).  
• Enligt pensionsmyndigheten var den genomsnittliga pensionen 16 200 kronor i månaden år 2011.

En rimlig skattefri baslön skulle kunna ligga på 12 000–15 000 i månaden. En viktig fråga är naturligtvis om en sådan basinkomst för alla skulle innebära en alltför stor börda för statsfinanserna?

Räkneexempel

Man kan göra ett räkneexempel: Om man slår ihop alla nuvarande bidrag och ersättningar som idag betalas ut till vuxna och som den tänkta basinkomsten ska ersätta, vad blir då totalsumman? Om man delar denna totalsumma på det antal vuxna från 18 års ålder som finns i landet, hur stor blir då den summa som skulle gå till var och en?

• För att få en grov uppskattning om vilka summor det handlar om kan man ta de totala utgifterna för sociala förmåner 2012 (hälso- och sjukvård, funktionshinder, ålderdom, efterlevande, familj/barn, arbetslöshet, boende, övrig social utsatthet): 1 081 miljarder.
• Antal vuxna i Sverige, från 18 år, 2012: runt 7,5 miljoner.

Totala utgifter (1 081 miljarder) delat med antal vuxna (7,5 miljoner) = ca 144 000 kr per individ och år, dvs ca 12 000 per månad.

Detta räkneexempel motsvarar förstås inte exakt de summor det skulle handla om. Posten studiemedel ingår till exempel inte i totalsumman på 1 081 miljarder ovan. Denna grova uträkning visar dock att det inte skulle handla om några större skillnader, om ens några, i totalutgifter för staten om man skulle växla över från ett komplicerat bidragssamhälle med fuskmöjligheter till ett betydligt enklare samhälle med basinkomster för alla.

Och då har jag inte ens försökt gissa på vad man till exempel skulle spara i pengar genom en avsevärt förenklad byråkrati och genom ett radikalt minskat behov av kontroller.

Ett annat räkneexempel: En heltidslön med dagens system (ca åtta timmar per dag) ligger på 30 000 per månad, vilket ger drygt 23 000 kronor i nettolön när man räknat bort skatten. En halvering av arbetstiden till fyra timmar per dag med en motsvarande halvering av lönen skulle innebära 15 000 i lön, som med dagens skattesats skulle ge drygt 12 000 i nettolön.

Men därtill kommer den skattefria basinkomsten på exempelvis 15 000 i månaden. Nettolönen i det nya systemet skulle då bli 15 000 i skattefri basinkomst + drygt 12 000 i beskattad arbetslön, vilket totalt skulle bli drygt 27 000 kr. Således en högre nettolön för en halverad arbetstid. Även med en basinkomst på 12 000 kr i månaden skulle denna tänkta person få en nettolön på 24 000 kr.

Om statskassan skulle behöva förstärkas vid en övergång till ett helt nytt system enligt denna idé – Basinkomst för alla & halverad arbetstid – kan den statliga skatten tas ut vid en lägre nivå än idag för alla inkomster över den skattefria basinkomsten.

Vilka skulle ha bemannat sjukhusen om inte våra invandrade vänner funnits? 

Förra veckan hade jag anledning att läggas in på sjukhus tre dygn – för första gången i Sverige. Om man nu bortser från att sjukdom knappast är något att glädja sig åt, kan jag ändå säga att jag fick mycket positiva intryck av Huddinge sjukhus. Framför allt av personalen. Jag träffade flera sköterskor, undersköterskor, läkare… – synnerligen varma och sympatiska, öppna och humoristiska, medkännande och mycket kompetenta vad jag kunde bedöma. Flertalet av dem har invandrat, från Irak, Iran, Somalia, Chile etc…

Om Sverigedemokraterna hade fått som de önskar skulle ingen av dessa ha funnits där och jag skulle inte haft förmånen att få känna dem lite. Om de inte funnits där, vilka hade jag i så fall mött? Jimmie Åkessons järnrörsbeväpnade polare…?

Frikostiga styrelseproffs

Jag brukar med nöje läsa Andreas Cervenkas ekonomiska analyser i SvD på söndagar, avslöjande och kvicka. Idag skrev han om de styrelseproffs i storföretag som brukar vara kända som hårda förhandlar – utom när det gäller avgående eller sparkade chefer. Då framstår de istället ofta som oerfarna och veka som lägger sig för motpartens krav på kompensationer som inte bara strider mot all moral utan även mot ingångna avtal.

Men jag tror inte alls att de är veka. De är nog helt enkelt förutseende. Med tanke på de många styrelseuppdrag och andra uppdrag dessa proffs i styrelse- och chefspositioner har, är det säkerligen av eget självintresse som de är generösa mot till exempel avgående chefer. Förr eller senare kommer de att befinna sig i en situation där de själva har chansen att berika sig utöver det vanliga – och då är chansen inte så liten att det på andra sidan ”förhandlingsbordet” sitter en f.d. chef som har anledning att känna sig tacksam mot ”motparten”.

Den stora fördelen – för de här herrarna (det är ju mest herrar) – är ju att det inte kostar dem något att vara generösa; det är alltid andras pengar de är frikostiga med.

Med mördande reklam...

Vad är målet för den svenska insatsen med Jas-plan i Libyen? Är det att stödja det libyska folket i dess kamp mot Ghaddafi och hans anhängare? Eller vill svenska regeringen, med stöd av andra partier, ta chansen att låta Jas få stridserfarenhet så att planet blir lättare att sälja? Så att säga med mördande reklam...

Den som ställer den frågan är Sara Lindblom på hennes blogg, där hon även ifrågasätter om regeringen gjort de analyser kring effekter, måluppfyllelse, kostnader etc som biståndsorganisationer gör – och måste göra – för att få statligt stöd för de insatser man gör.

Vad göra med avsatta diktatorer?

Apropå Ghaddafi och andra diktatorer tycker jag att vi (FN) borde kunna erbjuda dem en reträttplats, där de kan tillbringa tiden efter ”pensioneringen”. Kunde man placera den detroniserade Napoleon på ön Sankta Helena i södra Atlanten borde man kunna erbjuda nu levande diktatorer en lika enslig ö där de kan umgås med varandra när de väl inser att slaget är förlorat.

Poängen skulle vara att de ska lockas att frivilligt ”gå i pension” innan de i desperation hinner mörda för många av deras medborgare. Vad man kan locka med är en behaglig tillvaro tillsammans med likar (andra diktatorer) som kan förväntas ha stor förståelse för deras situation. Där kan de tillbringa resten av sina liv med att skryta för varandra om allt vad de hunnit åstadkomma innan de otacksamma medborgarna tröttnade på dem.

Den handvevade vispen som försvann

Nyligen köpte jag efter stor tveksamhet en elvisp, en sådan som man använder för att vispa ägg m.m. Den fungerar – men bara om det man vispar är en lagom tjock smet. Om inte stänker det om vispen, på väggen, på andra prylar i köket och på mig. Hastigheten är visserligen reglerbar, men bara delvis. Den går inte att köra riktigt långsamt. Så vispen stänker.

Kanske hade det gått bättre med en dyrare elvisp, men jag köpte en av de billigaste i just den affären, kanske till och med den billigaste.

Men egentligen vill jag ha en sådan visp som jag haft i mer än fyrtio år. En handvevad visp, röd med ett behagligt handtag i plast att hålla i och en vev som man kunde vispa hur långsamt med som helst och så snabbt som i alla fall jag någonsin behövde vispa. Den inköptes någon gång på sextiotalet, av min dåvarande sambo innan vi flyttade ihop 1969. Jag fick den således på köpet och den fungerade utmärkt fram till i höstas, år 2010. Den fungerade alltså i drygt fyrtio år.

Problemet är att dessa handvevade vispar helt tycks att ha försvunnit från butikernas hyllor. I alla fall här i Stockholm; i alla fall i de affärer jag har letat i. Därför köpte jag till slut min nya opraktiska elvisp – men jag kommer att fortsätta leta efter den jag vill ha.

Dock, detta handlar om något mycket större än bara en visp som inte längre tycks tillverkas. Det handlar om vi ska ha ett hållbart och rättfärdigt samhälle.

Efter att ha hört lite med omgivningen har jag förstått att jag nog får betrakta mig som lyckosam om min nya elvisp kommer att hålla så länge som fyra år. Det innebär således att jag måste räkna med att förnya min eldrivna visp tio gånger under samma tidsperiod om jag använde min gamla handvevade. ”Förnya”, det vill säga köpa nya elvispar.

Detta innebär att jag i min privatekonomi i framtiden måste ha en vispbudget som är mer än tio gånger så stor som jag hittills haft. Vilket i sin tur innebär att jag måste ha motsvarande högre inkomster för att få budgeten att gå ihop.

Men som sagt, detta handlar om något mycket större än min privatekonomi. Låt oss för enkelhets skull anta att det går åt lika mycket resurser att tillverka en handvevad visp som en eldriven. Det innebär att vispföretagen skulle kunna göra det möjligt för tio gånger så många människor på jorden att använda en visp om de bara tillverkade handvevade sådana – utan att de skulle behöva använda mer av jordens begränsade resurser. Jag vägrar för övrigt att tro att dagens vispindustri inte förmår att tillverka lika hållbara vispar som sextiotalets.

Valet står således mellan tio eldrivna vispar till mig själv under fyrtio år eller tio handvevade till mig och nio andra under samma period. Resursförbrukningen är densamma vid själva tillverkningen (om vi nu utgår från att det går åt lika mycket resurser att tillverka en visp, oavsett vilket typ). Dessutom, under drifttiden kommer de eldrivna visparna att förbruka elkraft, medan de andra bara drar muskelkraft.

Varför finns det då inte längre några handvevade vispar att köpa? Alla inser förstås att det är hela idén med detta system. Världens vispföretag – liksom statens nationalekonomer – vill att jag ska köpa en ny elvisp vart fjärde år, helst ännu oftare.

Men är det vad jag vill? För det är ju så att genom att acceptera och anpassa mig till detta system bidrar jag till att vi har ett ohållbart och orättfärdigt samhälle.

Obamas kommande tal vid klimatkonferensen?

Snart är det dags för president Obama att göra en insats vid klimatkonferensen i Köpenhamn. Vad kommer han att säga? Vad borde han säga?

George Monbiot, författare till bland annat boken ”Heat – How to Stop the Planet Burning”, har besparat Obama besväret och har istället själv skrivit det tal Obama bör hålla:

Mr Obama, here's your Copenhagen speech.