Den handvevade vispen som försvann

Nyligen köpte jag efter stor tveksamhet en elvisp, en sådan som man använder för att vispa ägg m.m. Den fungerar – men bara om det man vispar är en lagom tjock smet. Om inte stänker det om vispen, på väggen, på andra prylar i köket och på mig. Hastigheten är visserligen reglerbar, men bara delvis. Den går inte att köra riktigt långsamt. Så vispen stänker.

Kanske hade det gått bättre med en dyrare elvisp, men jag köpte en av de billigaste i just den affären, kanske till och med den billigaste.

Men egentligen vill jag ha en sådan visp som jag haft i mer än fyrtio år. En handvevad visp, röd med ett behagligt handtag i plast att hålla i och en vev som man kunde vispa hur långsamt med som helst och så snabbt som i alla fall jag någonsin behövde vispa. Den inköptes någon gång på sextiotalet, av min dåvarande sambo innan vi flyttade ihop 1969. Jag fick den således på köpet och den fungerade utmärkt fram till i höstas, år 2010. Den fungerade alltså i drygt fyrtio år.

Problemet är att dessa handvevade vispar helt tycks att ha försvunnit från butikernas hyllor. I alla fall här i Stockholm; i alla fall i de affärer jag har letat i. Därför köpte jag till slut min nya opraktiska elvisp – men jag kommer att fortsätta leta efter den jag vill ha.

Dock, detta handlar om något mycket större än bara en visp som inte längre tycks tillverkas. Det handlar om vi ska ha ett hållbart och rättfärdigt samhälle.

Efter att ha hört lite med omgivningen har jag förstått att jag nog får betrakta mig som lyckosam om min nya elvisp kommer att hålla så länge som fyra år. Det innebär således att jag måste räkna med att förnya min eldrivna visp tio gånger under samma tidsperiod om jag använde min gamla handvevade. ”Förnya”, det vill säga köpa nya elvispar.

Detta innebär att jag i min privatekonomi i framtiden måste ha en vispbudget som är mer än tio gånger så stor som jag hittills haft. Vilket i sin tur innebär att jag måste ha motsvarande högre inkomster för att få budgeten att gå ihop.

Men som sagt, detta handlar om något mycket större än min privatekonomi. Låt oss för enkelhets skull anta att det går åt lika mycket resurser att tillverka en handvevad visp som en eldriven. Det innebär att vispföretagen skulle kunna göra det möjligt för tio gånger så många människor på jorden att använda en visp om de bara tillverkade handvevade sådana – utan att de skulle behöva använda mer av jordens begränsade resurser. Jag vägrar för övrigt att tro att dagens vispindustri inte förmår att tillverka lika hållbara vispar som sextiotalets.

Valet står således mellan tio eldrivna vispar till mig själv under fyrtio år eller tio handvevade till mig och nio andra under samma period. Resursförbrukningen är densamma vid själva tillverkningen (om vi nu utgår från att det går åt lika mycket resurser att tillverka en visp, oavsett vilket typ). Dessutom, under drifttiden kommer de eldrivna visparna att förbruka elkraft, medan de andra bara drar muskelkraft.

Varför finns det då inte längre några handvevade vispar att köpa? Alla inser förstås att det är hela idén med detta system. Världens vispföretag – liksom statens nationalekonomer – vill att jag ska köpa en ny elvisp vart fjärde år, helst ännu oftare.

Men är det vad jag vill? För det är ju så att genom att acceptera och anpassa mig till detta system bidrar jag till att vi har ett ohållbart och orättfärdigt samhälle.

Capitalism. A love story

Nu har jag sett den, Michael Moores senaste film: Capitalism. A Love Story. Den är ett angrepp på kanske det mest heliga i USA och i allt större delar av världen – kapitalismen – speciellt den råa och av sociala hänsyn ohämmade kapitalism som framför allt gynnar ett litet fåtal.

I filmen visas – som kontrast – ett bageri i Californien, som ägs av de som jobbar där och där alla, inklusive den verkställande direktören, har samma lön. Varför anses sådana lösningar som orealistiska? Vad finns det för skäl – förutom girighet – att inte betrakta lika lön som det självklara normaltillståndet?

Läs Cronemans recension i DN.

Är ateism en ”tro”?

Ibland, när jag säger att jag betraktar mig som är ateist, får jag den reaktionen att ”Ja, det är ju också en tro”. Men det är skillnad på tro och tro.

Jag är ateist, dvs jag tror inte att det finns någon slags gud eller några gudomliga väsen eller någon ”intelligent designer”. När jag säger at jag ”tror” detta menar jag inte att det är en slags religiös ”tro” utan helt enkelt något jag håller för sannolikt .

Att hålla för sannolikt att det inte finns någon intelligent designer innebär naturligtvis ett erkänannde av att det faktiskt kan finnas anledningar att tvivla. Jag är således en övertygad ateist som ibland upplever något som får mig att fundera på om det ändå – trots allt – skulle kunna finnas en designer bakom allt.

Trots sådant tvivel som jag stundtals kan känna rörande den grundläggande frågan, har jag dock ett par bestämda övertygelser om vilka jag inte känner den minsta tvekan:

– Om det mot förmodan skulle finnas någon slags gud/designer är jag fullkomligt övertygad om att detta eventuella väsen ger blanka fan i om jag skulle råka tro på någon av alla de mänskliga påfund som går under beteckningen ”gud”.

– Jag är också fullkomligt övertygad om att ett sådant eventuellt gudomligt väsen inte har den ringaste överensstämmelse med någon av de religioner som människor har hittat på.

Detta innebär följaktligen att även om jag någon gång i framtiden skulle råka bli övertygad om att det faktiskt finns någon slags designer bakom allt, är jag övertygad om att jag aldrig kommer att bli ”religiös” i den meningen att jag kommer att ansluta mig till en viss bestämd religion.

About changing your opinion…

It should be a natural and common thing to change your own view. Instead it creates almost a sensation if a well known person changes his or her opinion. Lately in Sweden, Marit Paulsen, an politician, writer and an old advocate of organic food, published a new book where she criticizes some of her old opinions. The reason is that ecological agriculture gives less production than ordinary agriculture and therefore need more energy per unit. And that is not good for the environment, particularly not for the climate.

However, why does it make big headlínes if someone changes his or her opinion? After all, as someone else, in old China I believe, wrote: If you have the same opinion today as the day before yesterday, what did you learn yesterday?

I have no desire to change my basic values (about equality etc) – but whenever I find a good reason to change my opinions (such as how to promote more equality), then I hope I won’t hesitate.

By the way, Marit Paulsen emphasizes in her new book that the most important contribution for the environment you can make when it comes to food is to finish all leftovers and throw away as little as possible. All production of food – ecological or not – require a lot of energy.