Den handvevade vispen som försvann

Nyligen köpte jag efter stor tveksamhet en elvisp, en sådan som man använder för att vispa ägg m.m. Den fungerar – men bara om det man vispar är en lagom tjock smet. Om inte stänker det om vispen, på väggen, på andra prylar i köket och på mig. Hastigheten är visserligen reglerbar, men bara delvis. Den går inte att köra riktigt långsamt. Så vispen stänker.

Kanske hade det gått bättre med en dyrare elvisp, men jag köpte en av de billigaste i just den affären, kanske till och med den billigaste.

Men egentligen vill jag ha en sådan visp som jag haft i mer än fyrtio år. En handvevad visp, röd med ett behagligt handtag i plast att hålla i och en vev som man kunde vispa hur långsamt med som helst och så snabbt som i alla fall jag någonsin behövde vispa. Den inköptes någon gång på sextiotalet, av min dåvarande sambo innan vi flyttade ihop 1969. Jag fick den således på köpet och den fungerade utmärkt fram till i höstas, år 2010. Den fungerade alltså i drygt fyrtio år.

Problemet är att dessa handvevade vispar helt tycks att ha försvunnit från butikernas hyllor. I alla fall här i Stockholm; i alla fall i de affärer jag har letat i. Därför köpte jag till slut min nya opraktiska elvisp – men jag kommer att fortsätta leta efter den jag vill ha.

Dock, detta handlar om något mycket större än bara en visp som inte längre tycks tillverkas. Det handlar om vi ska ha ett hållbart och rättfärdigt samhälle.

Efter att ha hört lite med omgivningen har jag förstått att jag nog får betrakta mig som lyckosam om min nya elvisp kommer att hålla så länge som fyra år. Det innebär således att jag måste räkna med att förnya min eldrivna visp tio gånger under samma tidsperiod om jag använde min gamla handvevade. ”Förnya”, det vill säga köpa nya elvispar.

Detta innebär att jag i min privatekonomi i framtiden måste ha en vispbudget som är mer än tio gånger så stor som jag hittills haft. Vilket i sin tur innebär att jag måste ha motsvarande högre inkomster för att få budgeten att gå ihop.

Men som sagt, detta handlar om något mycket större än min privatekonomi. Låt oss för enkelhets skull anta att det går åt lika mycket resurser att tillverka en handvevad visp som en eldriven. Det innebär att vispföretagen skulle kunna göra det möjligt för tio gånger så många människor på jorden att använda en visp om de bara tillverkade handvevade sådana – utan att de skulle behöva använda mer av jordens begränsade resurser. Jag vägrar för övrigt att tro att dagens vispindustri inte förmår att tillverka lika hållbara vispar som sextiotalets.

Valet står således mellan tio eldrivna vispar till mig själv under fyrtio år eller tio handvevade till mig och nio andra under samma period. Resursförbrukningen är densamma vid själva tillverkningen (om vi nu utgår från att det går åt lika mycket resurser att tillverka en visp, oavsett vilket typ). Dessutom, under drifttiden kommer de eldrivna visparna att förbruka elkraft, medan de andra bara drar muskelkraft.

Varför finns det då inte längre några handvevade vispar att köpa? Alla inser förstås att det är hela idén med detta system. Världens vispföretag – liksom statens nationalekonomer – vill att jag ska köpa en ny elvisp vart fjärde år, helst ännu oftare.

Men är det vad jag vill? För det är ju så att genom att acceptera och anpassa mig till detta system bidrar jag till att vi har ett ohållbart och orättfärdigt samhälle.

Obamas kommande tal vid klimatkonferensen?

Snart är det dags för president Obama att göra en insats vid klimatkonferensen i Köpenhamn. Vad kommer han att säga? Vad borde han säga?

George Monbiot, författare till bland annat boken ”Heat – How to Stop the Planet Burning”, har besparat Obama besväret och har istället själv skrivit det tal Obama bör hålla:

Mr Obama, here's your Copenhagen speech.

Slutförvaring av kärnkraftsavfall?

Atomavfallsbolaget SKB vill slutförvara avfallet från svenska kärnkraftverk vid – eller snarare djupt under – Forsmark. Där ska det kunna ligga i "säkert" förvar i hundra tusen år medan radioaktiviteten långsamt klingar av.

Hundratusen år? Även om framtida generationer skulle ha turen att slippa jordskalv på just den platsen – vilket det inte finns några garantier för – gäller det förstås att SKB ser till att det blir ordentligt skyltat på platsen så ingen får för sig att börja gräva där om några tiotusen år eller så. Det gäller alltså att tillverka skyltar som står sig i väder och vind i hundratusen år och utforma budskapet på ett språk som står sig lika länge…

Det är en utmaning som mest känns som en vild chansning.

Men det finns en annan möjlighet. Vad som istället behövs är en säker förvaring av avfallet tills vi har utvecklat och byggt nya kärnkraftverk som kan använda dagens avfall till framtida bränsle.

De stora nackdelarna med nuvarande kärnkraftverk är de tre säkerhetsriskerna:

1. Risken att kärnkraftverk också utnyttjas för att tillverka kärnvapen.

2. Risken för haverier (med utsläpp av radioaktivitet). Säkerheten har utvecklas långt sedan Tjernobyl-haveriet 1986, men det finns gott om gamla kraftverk som skulle kunna bli nya ”Tjernobyl” och några hundraprocentiga garantier existerar inte heller för de mest moderna kraftverken.

3. Risken med lagringen av utbränt och höggradigt radioaktivt kärnbränsle på säkert sätt i många tiotusentals år – en utmaning som vi ännu inte löst.

De tre säkerhetsriskerna är vart och ett tillräckliga skäl för avveckling av nuvarande kärnkraft och för att inte bygga fler kraftverk av nuvarande typ.

Men den tredje risken – avfallet – är också ett tillräckligt skäl för att vidareutveckla kärnkraftsteknologin.

Istället för att – med ”varm” hand – överlämna detta avfall till framtida generationer att förvalta, borde vi av etiska skäl ta hand om det själva. Enda kända sättet är att utveckla kärnkraftsteknik som återanvänder det förbrukade bränslet, dvs använder dagens avfall som bränsle och som nytt avfall får en restprodukt som är både mindre farlig och mindre långlivad. Sådan teknik håller på att utvecklas – kärnkraftens s.k. ”generation IV”.

När en ny generation kärnkraftverk är färdig att tas i bruk finns det gott om bränsle i form av avfallet från gamla kraftverk. Vissa förespråkare hävdar att avfallet skulle räcka till att täcka jordens energibehov med sådana kraftverk i sju hundra år!

Så, avfallet från dagens kärnkraftverk behöver en säker tillfällig förvaring – i väntan på att fjärde generationens kärnkraftverk blir verklighet. Var skeptisk mot allt tal som "slutförvaring".

Se: Integral Fast Reactor