Den handvevade vispen som försvann

Nyligen köpte jag efter stor tveksamhet en elvisp, en sådan som man använder för att vispa ägg m.m. Den fungerar – men bara om det man vispar är en lagom tjock smet. Om inte stänker det om vispen, på väggen, på andra prylar i köket och på mig. Hastigheten är visserligen reglerbar, men bara delvis. Den går inte att köra riktigt långsamt. Så vispen stänker.

Kanske hade det gått bättre med en dyrare elvisp, men jag köpte en av de billigaste i just den affären, kanske till och med den billigaste.

Men egentligen vill jag ha en sådan visp som jag haft i mer än fyrtio år. En handvevad visp, röd med ett behagligt handtag i plast att hålla i och en vev som man kunde vispa hur långsamt med som helst och så snabbt som i alla fall jag någonsin behövde vispa. Den inköptes någon gång på sextiotalet, av min dåvarande sambo innan vi flyttade ihop 1969. Jag fick den således på köpet och den fungerade utmärkt fram till i höstas, år 2010. Den fungerade alltså i drygt fyrtio år.

Problemet är att dessa handvevade vispar helt tycks att ha försvunnit från butikernas hyllor. I alla fall här i Stockholm; i alla fall i de affärer jag har letat i. Därför köpte jag till slut min nya opraktiska elvisp – men jag kommer att fortsätta leta efter den jag vill ha.

Dock, detta handlar om något mycket större än bara en visp som inte längre tycks tillverkas. Det handlar om vi ska ha ett hållbart och rättfärdigt samhälle.

Efter att ha hört lite med omgivningen har jag förstått att jag nog får betrakta mig som lyckosam om min nya elvisp kommer att hålla så länge som fyra år. Det innebär således att jag måste räkna med att förnya min eldrivna visp tio gånger under samma tidsperiod om jag använde min gamla handvevade. ”Förnya”, det vill säga köpa nya elvispar.

Detta innebär att jag i min privatekonomi i framtiden måste ha en vispbudget som är mer än tio gånger så stor som jag hittills haft. Vilket i sin tur innebär att jag måste ha motsvarande högre inkomster för att få budgeten att gå ihop.

Men som sagt, detta handlar om något mycket större än min privatekonomi. Låt oss för enkelhets skull anta att det går åt lika mycket resurser att tillverka en handvevad visp som en eldriven. Det innebär att vispföretagen skulle kunna göra det möjligt för tio gånger så många människor på jorden att använda en visp om de bara tillverkade handvevade sådana – utan att de skulle behöva använda mer av jordens begränsade resurser. Jag vägrar för övrigt att tro att dagens vispindustri inte förmår att tillverka lika hållbara vispar som sextiotalets.

Valet står således mellan tio eldrivna vispar till mig själv under fyrtio år eller tio handvevade till mig och nio andra under samma period. Resursförbrukningen är densamma vid själva tillverkningen (om vi nu utgår från att det går åt lika mycket resurser att tillverka en visp, oavsett vilket typ). Dessutom, under drifttiden kommer de eldrivna visparna att förbruka elkraft, medan de andra bara drar muskelkraft.

Varför finns det då inte längre några handvevade vispar att köpa? Alla inser förstås att det är hela idén med detta system. Världens vispföretag – liksom statens nationalekonomer – vill att jag ska köpa en ny elvisp vart fjärde år, helst ännu oftare.

Men är det vad jag vill? För det är ju så att genom att acceptera och anpassa mig till detta system bidrar jag till att vi har ett ohållbart och orättfärdigt samhälle.

Capitalism. A love story

Nu har jag sett den, Michael Moores senaste film: Capitalism. A Love Story. Den är ett angrepp på kanske det mest heliga i USA och i allt större delar av världen – kapitalismen – speciellt den råa och av sociala hänsyn ohämmade kapitalism som framför allt gynnar ett litet fåtal.

I filmen visas – som kontrast – ett bageri i Californien, som ägs av de som jobbar där och där alla, inklusive den verkställande direktören, har samma lön. Varför anses sådana lösningar som orealistiska? Vad finns det för skäl – förutom girighet – att inte betrakta lika lön som det självklara normaltillståndet?

Läs Cronemans recension i DN.

Allmänningens eller den kortsiktiga profitens tragedi?

I dagens DN, på Insidan, refereras okritiskt till Garrett Hardins essä ”The Tragedy of the Commons” (Allmänningens tragedi), som publicerades i tidskriften Science 1968. Hardin menade att allmänningar (t.ex. en bys gemensamma betesmark) med nödvändighet kommer att överutnyttjas därför att de som brukar den, var och en, oundvikligen kommer att vilja maximera sina egna vinster på de andras bekostnad – vilket kommer att leda till att allmänningarna kommer att förstöras. Det är den påstådda tragedin.

Hardins essä är en av de mest citerade och publicerade – men det hindrar inte att den är ogrundad, vilket ett antal kritiker visat. Det faktum att det finns allmänningar som existerat i hundratals år är i sig ett bevis på att de faktiskt fungerar och att de inte överutnyttjats – i alla fall inte som en slags naturlag. Uppfattningen att de skulle leda till en tragedi tycks vara en ren hypotes, som inte grundas på annat än den världsbild somomfattas av många ekonomer och som går ut på att var och en av oss enbart strävar efter att kortsiktigt skapa egna fördelar.

Detta att man försöker maximera sina vinster brukar av ekonomer kallas ett ”rationellt” argument och sådana personer betecknas som ”rationella” – till skillnad mot dem som även har andra motiv än att på kort sikt bara söka vinstmaximering. Det är mycket troligt att det inte finns så många som är ”rationella” i denna mening och att de allra flesta planerar mycket mer långsiktigt. Det är nog så att om Garrett Hardin teoretiskt kunde räkna ut att kortsiktig vinstmaximering kommer att leda till tragedier – i alla fall om man samnyttjar allmänningar – ja då kunde de som är beroende av dessa allmänningar också räkna ut vad överutnyttjande leder till och därmed bestämma sig för att avstå från sådant kortsiktigt beteende. Vilket också förefaller vara det som man i allmänhet gjort.

Detta är egentligen ett exempel på motsättningen mellan å ena sidan kapitalism och å andra sidan en mer traditionell bevarande-ekonomi. ”Kapitalisten” utgår från att man ska utnyttja resurser för att få snabba vinster – vilket förutsätter kortsiktigt tänkande. ”Bevararen” utgår däremot från att man ska bevara resurser för att de ska räcka länge, inte bara under ens egen livstid utan också under barnens och barnbarnens – och därmed krävs med nödvändighet ett långsiktigt tänkande.

Den traditionella allmänningen var aldrig en helt fri resurs. Den brukades av flera – till exempel av invånarna i en by – enligt sedvänjor som reglerade nyttjandet och som var kända av alla. När sådana system faller sönder beror det vanligen inte på att några av nyttjarna börjar överutnyttja allmänningen utan på att den exploateras av intressen utifrån, av staten eller av privata företag.

En av Hardins kritiker, G. N. Appell, skriver till exempel att sammanbrott av allmänningar ”… is caused by the intrusion from governments outside the local socioeconomic system”, dvs … orsakas av intrång av regeringar utanför det lokala socioekonomiska systemet (”Hardin's Myth of the Commons – The Tragedy of Conceptual Confusions” 1993).

Man kan se detta idag i till exempel regnskogarna. Det är inte ursprungsbefolkningarna i dessa områden som står för plundrandet, de har levat där i många generationer och bevarat och samnyttjat skogarna. Det är stater och företag, drivna av kortsiktiga vinstintressen, som står för ödeläggelsen.

After capitalism…?

What will be the end of the economic crisis we are facing? A reformed capitalistic system, maybe an ”enlightened capitalism”, according to Neville Isdell (Coca Cola) or something else? The good thing with a crisis is that it opens up for new possibiities. Like forests, which need large forest fires now and then to thrive, societies may need economic crisis now and then to develop.

However, a new economic system – or a reformed capitalistic system – is needed not only to handle our financial systems. Above all, it’s needed to handle the main problems and challenges of today: poverty, inequality, environmental problems, especially global warming, etc.

The capitalistic system is very efficient in creating economic growth – but is that the most urgent need today? More and more people seem to answer ”no”. And it might be easy to agree, thinking of all our abundant consumption – at least here in the rich countries. However, most people in the world have never experienced any ”abundant consumption”, hardly any consumption at all.

All these people still desperately need eonomic growth. Would it be possible to develop an economic system that on one hand creates growth in poorer countries and on the other leads to a ”steady-state” situation in the richer societies?

In Prospect, the British monthly magazine, Geoff Mulgan has written a very readable essay, ”After Capitalism”: After Capitalism