Sunday, December 14, 2014

Varför inte kombinera frågan om ekonomisk grundtrygghet med frågan om en förkortad normalarbetstid till en helhetslösning?


Basinkomst för alla
& halverad arbetstid   

En fråga som då och då diskuteras lite mer intensivt är den om en ekonomisk grundtrygghet i samhället, som alternativ till det bidragssamhälle vi idag har med alla dess negativa följder. Den lösning som ofta förs fram är någon slags basinkomst eller medborgarlön.
En annan fråga handlar om arbetstiden, dvs det antal timmar per dag eller vecka som bör betraktas som en slags normal arbetstid. Ca åtta timmars arbetsdag har länge varit den rådande normen. Men det är ingen naturlag och med tanke på den alltmer utbredda arbetslösheten och den fortsatta förväntade automatiseringen av tillverkningsprocesser framstår fasthållandet vid just åtta timmar som alltmer absurd.
Dessa två diskussioner – om grundtryggheten och om arbetstiden – har hittills inte lett till några förändringar. Vi är fortfarande fast i ett bidragssamhälle med en arbetstid på runt åtta timmar som norm. Men, om man kombinerar dessa två frågor till en helhetslösning kanske det blir praktiskt möjligt att genomföra en revolution i vår syn på inkomst och arbete?

En reformistisk revolution
En grundläggande förändring av inkomster och arbetstid skulle kunna görs i ett paket:
• Basinkomst (medborgarlön) för alla vuxna, från 18 år, utan undantag, utan villkor och lika för alla. En indexreglerad, skattefri inkomst som det går att leva på, om än med sparsamhet och utan utsvävningar. Går till alla och ersätter andra offentliga utbetalningar (utom barnbidraget): arbetslöshetsersättningar, sjukersättningar, pensioner, socialbidrag, studiebidrag etc.  
• Normalarbetstiden sätts till fyra timmar per dag (tjugo timmar per vecka). Det innebär att alla offentligt anställda erbjuds att gå ner från nuvarande heltid till denna nya normalarbetstid, med viss sänkning av inkomsten, vilket kompenseras av att de liksom alla andra får den nya basinkomsten.

Basinkomst
Basinkomsten ges till varje vuxen individ, 18 år eller äldre, och ska gå att leva enkelt på utan utsvävningar, kanske som en genomsnittlig pension idag? Invandrade med uppehållstillstånd skulle också automatiskt få samma basinkomst.
Basinkomsten ersätter alla offentliga bidrag och utbetalningar med undantag av barnbidraget, som utbetalas tills barnet fyllt 18 år.
Skattesystemet är en separat fråga, men rimligen gör man basinkomsten skattefri. Eventuella inkomstskatter bör tas ut först på inkomster över basinkomsten.
En basinkomsten enligt min idé skulle innebära att staten ansvarar för en grundläggande inkomst (trygghet), lika för alla, vilket skiljer sig från dagens system med sjukpenningar, pensioner etc vilkas nivåer beror på individens inkomster. Men varför ska samhället exempelvis betala mer till förmögna sjuklingar än till fattiga?
De som vill ha högre ersättningar vid sjukdom och pensionering kan ta privata försäkringar. Här kommer rimligen att på privat initiativ skapas olika lösningar. Men det är upp till var och en att välja och inget som staten behöver bekymra sig om.

Normalarbetstiden
En ny normalarbetstid behöver naturligtvis inte vara exakt fyra timmar per dag eller tjugo per vecka. Enligt Christer Sanne menade nationalekonomen Keynes på trettiotalet att med andra konsumtionskrav skulle hans barnbarns generation kunna leva ett gott liv genom att arbeta runt tre timmar om dagen. Men vad blev det av den visionen? (Se även en artikel om Keynes av Christer Sanne: Våra barnbarns ekonomiska möjligheter).
Praktiskt är det det offentliga samhället som kan gå före och erbjuda alla offentligt anställda att gå ner till den nya normalarbetstiden (stat, landsting, kommuner och offentligt ägda bolag). Det privata näringslivet bör rimligen vara fri att anpassa sig eller ej.
De som vill fortsätta att jobba mer än den nya normalarbetstiden kan få det, men mertiden räknas inte som en del av någon fast heltid och inte heller något man i alla lägen har rätt till.
En ändring av normalarbetstiden (”heltiden”) från åtta till fyra timmar skulle innebär att man skulle få tre huvudgrupper av vuxna i samhället:
1. De som nöjer sig med basinkomsten behöver inte känna sig stressade av sig själva eller pressade av andra att söka jobb (som troligen ändå inte kommer att existera).
2. De som vill ha mer att leva på än basinkomsten kan välja att ta ett arbete med normalarbetstiden, dvs tjugo timmar per vecka, och då få tillräckligt med inkomster för att leva ett riktigt gott liv – och samtidigt få betydligt mer tid över till allt annat som gör livet värt att leva.
3. De som vill ha ännu högre inkomster är fria att i mån av tillgång jobba övertid eller ta andra arbeten vid sidan av det ordinarie eller frilansa så mycket man orkar och har lust med.

Fördelar
Med denna ”revolution” skulle man uppnå ett antal fördelar som dessa:
• Allt fusk och trixande med sjukersättningar m.m. försvinner eftersom dessa nuvarande bidrag motsvaras av basinkomsten som ges till alla vuxna utan undantag och utan villkor.
• Det mesta av den administration som idag krävs för utbetalning och kontroll av dagens olika bidrag och ersättningar kan avskaffas. Det skulle inte bara innebära en besparing för det offentliga, som kan användas till andra angelägna uppgifter. Det skulle även leda till en mer positiv samhällsanda eftersom ingen kan fuska och det då heller inte finns någon anledning att misstänka någon för fusk.
• Den allmänna samhällsandan bör också förbättras avsevärt genom att ingen längre behöver be om bidrag och på det sättet vara i någon underdåning position eller beroendeställning gentemot myndigheter. Med andra ord, ingen kommer längre att vara bidragstagare.
• Den mentala hälsan i samhället bör förbättras eftersom ingen längre behöver oroa sig för att man inte ska ha till de grundläggande behoven om man blir arbetslös, sjuk eller pensionär.
• Den stress som många idag upplever av att tiden inte räcker till för allt – arbete, familj etc – kommer dessutom i stort att försvinna.
• Samtidigt innehåller systemet en avsevärd grad av valfrihet. Den som exempelvis vill ha råd att resa mycket efter pensioneringen kan ta en privat pensionsförsäkring och på så sätt höja sin pension.
• Den fasta och lagstadgade pensionsåldern kan bli ett minne blott. Med basinkomst kan var och en arbeta så länge hon eller han har lust och så länge det finns tillgängliga jobb.
• De företag, institutioner etc som är beroende av att få monotona, trista, riskabla etc arbetsuppgifter utförda tvingas rimligen betala mer för detta eftersom pressen på att ta just sådana arbeten minskar.
• Studerande vid universitet och högskolor skulle få ett lyft eftersom de inte längre behöver belastas med studieskulder. Det gör det både mer lockande och mer lönsamt att studera.
• Även kulturinstitutioner, skolor, studieverksamheter etc skulle få ett lyft. Äntligen skulle det bli praktisk möjligt för den som vill att samtidigt jobba, ta hand om barnen utan att jäkta samt ägna sig åt kultur- och fritidsintressen.
• Och, inte minst, en stor del av dem som idag är arbetslösa kan få arbete (visserligen skulle ett antal offentliga tjänster försvinna när man inte längre behöver hantera och kontrollera ett antal behovsprövade bidrag, men de frigjorda resurserna kan lämpligen föras över till mer angelägna uppgifter, såsom sjukvården).  

Problem?
Jag har svårt att se några allvarligare problem med modellen ”Basinkomst för alla & halverad arbetstid”.
Ett övergående komplikation som förstås måste lösas är övergången från ett system där sjukersättningar och pensioner är beroende av tidigare inkomster till en basinkomst lika för alla. Men liknande övergångskonstruktioner har gjorts tidigare när man förändrat pensionssystemet.

Utmaningar
Ett sådant här system kan också innebära vissa utmaningar för människor. Medan många skulle välkomna möjligheten att få mer tid till kulturella intressen, till hobbies, till barn och barnbarn, till ideell verksamhet eller till hängmattan kommer det förmodligen också att finnas de som hänger upp en så stor del av livets mening på arbetet att de blir förskräckta över utsikten att få än mer ledighet. Men inget hindrar dem att jobba övertid eller att ha fler än ett jobb så länge som det finns de som är villiga att betala för det.
Den riktigt stora utmaningen blir förmodligen mental, dvs för politiker och andra att tänka om från dagens system. Det är till exempel viktigt att inte stanna vid halvmesyrer, som exempelvis att byta ut ett antal av nuvarande bidragsformer till ett nytt enhetligt bidrag som enbart ges till dem utan arbete eller med alltför låg inkomst; en sådan lösning skulle fortfarande vara administrativt komplicerad och kräva kontrollorgan för att komma åt missbruk.

Hur hög basinkomst?
Vad skulle en rimlig basinkomst ligga på för nivå? Ett par exempel:
  • De studiemedel man kan få för högre studier uppgår 2014 till drygt 9 000 per månad, varav drygt 6 000 är lån som ska återbetalas och resten bidrag (studiemedlen är tänkta att täcka kostnaderna för bostad, mat, studiemedel etc under själva terminerna och inte under ferierna då studenten förutsätts antingen arbeta eller leva på föräldrarna).  
  • Enligt pensionsmyndigheten var den genomsnittliga pensionen 16 200 kronor i månaden år 2011.
En rimlig skattefri baslön skulle kunna ligga på 12 000–15 000 i månaden. En viktig fråga är naturligtvis om en sådan basinkomst för alla skulle innebära en alltför stor börda för statsfinanserna?

Räkneexempel
Man kan göra ett räkneexempel: Om man slår ihop alla nuvarande bidrag och ersättningar som idag betalas ut till vuxna och som den tänkta basinkomsten ska ersätta, vad blir då totalsumman? Om man delar denna totalsumma på det antal vuxna från 18 års ålder som finns i landet, hur stor blir då den summa som skulle gå till var och en?
  • För att få en grov uppskattning om vilka summor det handlar om kan man ta de totala utgifterna för sociala förmåner 2012 (hälso- och sjukvård, funktionshinder, ålderdom, efterlevande, familj/barn, arbetslöshet, boende, övrig social utsatthet): 1 081 miljarder.
  • Antal vuxna i Sverige, från 18 år, 2012: runt 7,5 miljoner.
Totala utgifter (1 081 miljarder) delat med antal vuxna (7,5 miljoner) = ca 144 000 kr per individ och år, dvs ca 12 000 per månad.
Detta räkneexempel motsvarar förstås inte exakt de summor det skulle handla om. Posten studiemedel ingår till exempel inte i totalsumman på 1 081 miljarder ovan. Denna grova uträkning visar dock att det inte skulle handla om några större skillnader, om ens några, i totalutgifter för staten om man skulle växla över från ett komplicerat bidragssamhälle med fuskmöjligheter till ett betydligt enklare samhälle med basinkomster för alla.
Och då har jag inte ens försökt gissa på vad man till exempel skulle spara i pengar genom en avsevärt förenklad byråkrati och genom ett radikalt minskat behov av kontroller.
Ett annat räkneexempel: En heltidslön med dagens system (ca åtta timmar per dag) ligger på 30 000 per månad, vilket ger drygt 23 000 kronor i nettolön när man räknat bort skatten. En halvering av arbetstiden till fyra timmar per dag med en motsvarande halvering av lönen skulle innebära 15 000 i lön, som med dagens skattesats skulle ge drygt 12 000 i nettolön.
Men därtill kommer den skattefria basinkomsten på exempelvis 15 000 i månaden. Nettolönen i det nya systemet skulle då bli 15 000 i skattefri basinkomst + drygt 12 000 i beskattad arbetslön, vilket totalt skulle bli drygt 27 000 kr. Således en högre nettolön för en halverad arbetstid. Även med en basinkomst på 12 000 kr i månaden skulle denna tänkta person få en nettolön på 24 000 kr.
Om statskassan skulle behöva förstärkas vid en övergång till ett helt nytt system enligt denna idé – Basinkomst för alla & halverad arbetstid – kan den statliga skatten tas ut vid en lägre nivå än idag för alla inkomster över den skattefria basinkomsten.

Thursday, November 22, 2012

Vilka skulle ha bemannat sjukhusen om inte våra invandrade vänner funnits? 


Förra veckan hade jag anledning att läggas in på sjukhus tre dygn – för första gången i Sverige. Om man nu bortser från att sjukdom knappast är något att glädja sig åt, kan jag ändå säga att jag fick mycket positiva intryck av Huddinge sjukhus. Framför allt av personalen. Jag träffade flera sköterskor, undersköterskor, läkare… – synnerligen varma och sympatiska, öppna och humoristiska, medkännande och mycket kompetenta vad jag kunde bedöma. Flertalet av dem har invandrat, från Irak, Iran, Somalia, Chile etc…

Om Sverigedemokraterna hade fått som de önskar skulle ingen av dessa ha funnits där och jag skulle inte haft förmånen att få känna dem lite. Om de inte funnits där, vilka hade jag i så fall mött? Jimmie Åkessons järnrörsbeväpnade polare…?

Sunday, April 10, 2011

Frikostiga styrelseproffs

Jag brukar med nöje läsa Andreas Cervenkas ekonomiska analyser i SvD på söndagar, avslöjande och kvicka. Idag skrev han om de styrelseproffs i storföretag som brukar vara kända som hårda förhandlar – utom när det gäller avgående eller sparkade chefer. Då framstår de istället ofta som oerfarna och veka som lägger sig för motpartens krav på kompensationer som inte bara strider mot all moral utan även mot ingångna avtal.

Men jag tror inte alls att de är veka. De är nog helt enkelt förutseende. Med tanke på de många styrelseuppdrag och andra uppdrag dessa proffs i styrelse- och chefspositioner har, är det säkerligen av eget självintresse som de är generösa mot till exempel avgående chefer. Förr eller senare kommer de att befinna sig i en situation där de själva har chansen att berika sig utöver det vanliga – och då är chansen inte så liten att det på andra sidan ”förhandlingsbordet” sitter en f.d. chef som har anledning att känna sig tacksam mot ”motparten”.

Den stora fördelen – för de här herrarna (det är ju mest herrar) – är ju att det inte kostar dem något att vara generösa; det är alltid andras pengar de är frikostiga med.

Monday, April 4, 2011

Med mördande reklam...
Vad är målet för den svenska insatsen med Jas-plan i Libyen? Är det att stödja det libyska folket i dess kamp mot Ghaddafi och hans anhängare? Eller vill svenska regeringen, med stöd av andra partier, ta chansen att låta Jas få stridserfarenhet så att planet blir lättare att sälja? Så att säga med mördande reklam...

Den som ställer den frågan är Sara Lindblom på hennes blogg, där hon även ifrågasätter om regeringen gjort de analyser kring effekter, måluppfyllelse, kostnader etc som biståndsorganisationer gör – och måste göra – för att få statligt stöd för de insatser man gör.

Wednesday, March 30, 2011

Vad göra med avsatta diktatorer?
Apropå Ghaddafi och andra diktatorer tycker jag att vi (FN) borde kunna erbjuda dem en reträttplats, där de kan tillbringa tiden efter ”pensioneringen”. Kunde man placera den detroniserade Napoleon på ön Sankta Helena i södra Atlanten borde man kunna erbjuda nu levande diktatorer en lika enslig ö där de kan umgås med varandra när de väl inser att slaget är förlorat.

Poängen skulle vara att de ska lockas att frivilligt ”gå i pension” innan de i desperation hinner mörda för många av deras medborgare. Vad man kan locka med är en behaglig tillvaro tillsammans med likar (andra diktatorer) som kan förväntas ha stor förståelse för deras situation. Där kan de tillbringa resten av sina liv med att skryta för varandra om allt vad de hunnit åstadkomma innan de otacksamma medborgarna tröttnade på dem.

Tuesday, March 22, 2011

Den handvevade vispen som försvann

Nyligen köpte jag efter stor tveksamhet en elvisp, en sådan som man använder för att vispa ägg m.m. Den fungerar – men bara om det man vispar är en lagom tjock smet. Om inte stänker det om vispen, på väggen, på andra prylar i köket och på mig. Hastigheten är visserligen reglerbar, men bara delvis. Den går inte att köra riktigt långsamt. Så vispen stänker.

Kanske hade det gått bättre med en dyrare elvisp, men jag köpte en av de billigaste i just den affären, kanske till och med den billigaste.

Men egentligen vill jag ha en sådan visp som jag haft i mer än fyrtio år. En handvevad visp, röd med ett behagligt handtag i plast att hålla i och en vev som man kunde vispa hur långsamt med som helst och så snabbt som i alla fall jag någonsin behövde vispa. Den inköptes någon gång på sextiotalet, av min dåvarande sambo innan vi flyttade ihop 1969. Jag fick den således på köpet och den fungerade utmärkt fram till i höstas, år 2010. Den fungerade alltså i drygt fyrtio år.

Problemet är att dessa handvevade vispar helt tycks att ha försvunnit från butikernas hyllor. I alla fall här i Stockholm; i alla fall i de affärer jag har letat i. Därför köpte jag till slut min nya opraktiska elvisp – men jag kommer att fortsätta leta efter den jag vill ha.

Dock, detta handlar om något mycket större än bara en visp som inte längre tycks tillverkas. Det handlar om vi ska ha ett hållbart och rättfärdigt samhälle.

Efter att ha hört lite med omgivningen har jag förstått att jag nog får betrakta mig som lyckosam om min nya elvisp kommer att hålla så länge som fyra år. Det innebär således att jag måste räkna med att förnya min eldrivna visp tio gånger under samma tidsperiod om jag använde min gamla handvevade. ”Förnya”, det vill säga köpa nya elvispar.

Detta innebär att jag i min privatekonomi i framtiden måste ha en vispbudget som är mer än tio gånger så stor som jag hittills haft. Vilket i sin tur innebär att jag måste ha motsvarande högre inkomster för att få budgeten att gå ihop.

Men som sagt, detta handlar om något mycket större än min privatekonomi. Låt oss för enkelhets skull anta att det går åt lika mycket resurser att tillverka en handvevad visp som en eldriven. Det innebär att vispföretagen skulle kunna göra det möjligt för tio gånger så många människor på jorden att använda en visp om de bara tillverkade handvevade sådana – utan att de skulle behöva använda mer av jordens begränsade resurser. Jag vägrar för övrigt att tro att dagens vispindustri inte förmår att tillverka lika hållbara vispar som sextiotalets.

Valet står således mellan tio eldrivna vispar till mig själv under fyrtio år eller tio handvevade till mig och nio andra under samma period. Resursförbrukningen är densamma vid själva tillverkningen (om vi nu utgår från att det går åt lika mycket resurser att tillverka en visp, oavsett vilket typ). Dessutom, under drifttiden kommer de eldrivna visparna att förbruka elkraft, medan de andra bara drar muskelkraft.

Varför finns det då inte längre några handvevade vispar att köpa? Alla inser förstås att det är hela idén med detta system. Världens vispföretag – liksom statens nationalekonomer – vill att jag ska köpa en ny elvisp vart fjärde år, helst ännu oftare.

Men är det vad jag vill? För det är ju så att genom att acceptera och anpassa mig till detta system bidrar jag till att vi har ett ohållbart och orättfärdigt samhälle.

Thursday, December 17, 2009

Obamas kommande tal vid klimatkonferensen?

Snart är det dags för president Obama att göra en insats vid klimatkonferensen i Köpenhamn. Vad kommer han att säga? Vad borde han säga?

George Monbiot, författare till bland annat boken ”Heat – How to Stop the Planet Burning”, har besparat Obama besväret och har istället själv skrivit det tal Obama bör hålla:


Sunday, November 29, 2009

Epost-läcka avslöjar bedragare bland klimat-forskare

Det finns bedragare även bland forskare, om nu någon trodde något annat. Det senaste är avslöjandet att ett antal klimat-forskare vid University of East Anglia i Storbritannien avsiktligt har manipulerat eller undanhållit data för att inte sprida tvivel om att det pågår en global uppvärmning orsakad främst av människors utsläpp av s.k. växthusgaser.

Avslöjandet har gjorts av någon hackare, som kommit åt privat epost mellan dessa forskare. Dessa mail ligger nu ute på en webbsida där man själv kan läsa dem.

Det faktum att ett antal forskare avslöjats som bedragare innebär naturligtvis inte att teorin om global uppvärming skulle vara felaktig. Däremot är det nödvändigt att ett antal data som används som argument granskas på nytt – av förhoppningsvis hederliga forskare.

Det är också nödvändigt att inse att de åtgärder som behövs för att motverka en global uppvärmning – teknikutveckling, tekniköverföring till fattigare länder etc – till största delen är åtgärder som i vilket fall som helst bör genomföras snarast möjligt, oavsett hur allvarlig man bedömer att klimat-frågan är. Se t.ex. mina artiklar om klimatet.

Några andra kommentarer till avslöjandet:
> George Monbiot, författare till boken ”Heat – How to Stop the Planet from Burning”.

Saturday, October 31, 2009

Capitalism. A love story

Nu har jag sett den, Michael Moores senaste film: Capitalism. A Love Story. Den är ett angrepp på kanske det mest heliga i USA och i allt större delar av världen – kapitalismen – speciellt den råa och av sociala hänsyn ohämmade kapitalism som framför allt gynnar ett litet fåtal.

I filmen visas – som kontrast – ett bageri i Californien, som ägs av de som jobbar där och där alla, inklusive den verkställande direktören, har samma lön. Varför anses sådana lösningar som orealistiska? Vad finns det för skäl – förutom girighet – att inte betrakta lika lön som det självklara normaltillståndet?



Friday, October 2, 2009

Är ateism en ”tro”?

Ibland, när jag säger att jag betraktar mig som är ateist, får jag den reaktionen att ”Ja, det är ju också en tro”. Men det är skillnad på tro och tro.

Jag är ateist, dvs jag tror inte att det finns någon slags gud eller några gudomliga väsen eller någon ”intelligent designer”. När jag säger at jag ”tror” detta menar jag inte att det är en slags religiös ”tro” utan helt enkelt något jag håller för sannolikt .

Att hålla för sannolikt att det inte finns någon intelligent designer innebär naturligtvis ett erkänannde av att det faktiskt kan finnas anledningar att tvivla. Jag är således en övertygad ateist som ibland upplever något som får mig att fundera på om det ändå – trots allt – skulle kunna finnas en designer bakom allt.

Trots sådant tvivel som jag stundtals kan känna rörande den grundläggande frågan, har jag dock ett par bestämda övertygelser om vilka jag inte känner den minsta tvekan:

– Om det mot förmodan skulle finnas någon slags gud/designer är jag fullkomligt övertygad om att detta eventuella väsen ger blanka fan i om jag skulle råka tro på någon av alla de mänskliga påfund som går under beteckningen ”gud”.

– Jag är också fullkomligt övertygad om att ett sådant eventuellt gudomligt väsen inte har den ringaste överensstämmelse med någon av de religioner som människor har hittat på.

Detta innebär följaktligen att även om jag någon gång i framtiden skulle råka bli övertygad om att det faktiskt finns någon slags designer bakom allt, är jag övertygad om att jag aldrig kommer att bli ”religiös” i den meningen att jag kommer att ansluta mig till en viss bestämd religion.

Thursday, September 24, 2009

”The Age of Stupid”

är en film alla borde se – bokstavligen alla! En stark film i form av en framtidsvision, om en man som år 2055 – då jorden förstörts av den globala uppvärmningen – genom gamla arkivbilder tittar tillbaka på vad som hände i början av 2000-talet: Varför gjorde vi inte något åt klimat-förändringarna medan det fortfarande var möjligt att göra något?

Filmen visas i Stockholm på biografen Rio, Hornstullsstrand 31 (f.d. Kvartersbion, nära Hornstull): lördag 26/9, kl. 18:30, onsdag 30/9, kl. 20:30 och söndag 4/10, kl. 20:30.

Se infor om filmen ”The Age of Stupid”.

Se även gundläggande information om Klimat-hotet.


Wednesday, September 9, 2009

Varför ska vi vara rädda om korallreven?

Dagens Nyheter publicerade igår en artikel om att jordens ekosystem är hotade och att korallreven är de värst utsatta – på grund av överutnyttjande, miljögifter och klimatförändringar. Korallreven uppges utgöra ”levebröd för en halv miljard människor och varje år beräknas producera ekosystemtjänster värda 170 miljarder dollar”.

Är detta – den ekonomiska nyttan av korallreven – anledningen till att vi måste vara rädda om dem och förhindra att de förstörs? Om det senare skulle visa sig att någon annan beräknar att vi skulle ”tjäna” på att överutnyttja haven än mer så att korallreven försvinner i än snabbare takt? Skulle det då vara OK att låta dem förstöras?

Det finns säkert många som tycker att förtjänsterna av överutnyttjande är viktigare än bevarande av korallreven – och de får hjälp i sin argumentering av de ”bevarare” som bara anför ekonomiska argument eller gör ekonomin till huvudsaken. För det är naturligtvis så att det vore en ekologisk katastrof om korallreven försvinner – oavsett hur mycket eller hur litet vi kortsiktigt tjänar på dem.

Friday, September 4, 2009

Stoppa batterierna i frysen

Det har gott ett tag sedan senaste bidraget, men här kommer ett praktiskt tips för den som drabbas av att uppladdningsbara batterier blir svagare och svagare – och när råkar man inte ut för det? Batteriet i min mer än sex år gamla iPod började i vintras bli så pass dåligt att jag inte längre brydde mig om att ta med den på promenader när det inte höll längre än max en halvtimme. Nå, efter ett tips i ett kinesiskt forum på Internet, la jag iPoden i en plastburk med lock och stoppade in den i frysen i ett dygn. Tog därefter ut den och lät den tina innan jag satte den på laddning i flera timmar. Nu räcker batteriet i åtminstone två timmar!

Tipset i forumet var egentligen mer utförligt och jag följde rådet i detalj när jag därpå provade med batteriet till en gammal Mac iBook, som också höll mindre än en halvtimme:

1. Virade in batteriet i en tidning och sedan i en plastpåse.
2. Lät paketet ligga i frysen under tre dygn.
3. Ut ur frysen och långsam upptining under två dygn i plastpåsen.
4. Laddning av batteriet under ett dygn.

Resultat: Nu varar batteriet mellan två och tre timmar.

Jag kan förstås inte garantera att det alltid fungerar och med alla batterier – men om ett batteri ändå är slutkört, så vad har man att förlora?

Friday, August 21, 2009

Israeliska fredsrörelsen ett ”virus”...

Moshe Yaalon, Israels vice preminärminister, liknar den israeliska fredsrörelsen Peace Now! vid ett virus. Vid ett möte nyligen yttrande han bland annat följande: “We are dealing again with a situation where the virus, which is Peace Now, and, if you will, the elite, their damage is very great. As far as I’m concerned, Jews should be permitted to live forever in all parts of Israel.” (Se Democracy Now!)

Med ”all parts of Israel” syftar Yaalon inte bara på det Israel som är erkänt av större delen av det internationella samfundet utan även på det ockuperade palestinska området, främst Västbanken. Kanske han även syftar på det ”stor-Israel” som har förekommit i de sionistiska visionerna och som sträcker sig långt utanför det Palestina som Storbritannien av Nationernas Förbund fick som s.k. mandatområde efter första världskriget, för att där medverka till att skapa ett nationellt hem för judar – medan man samtidigt enligt mandat-dokumentets artikel 2 skulle garantera ”the civil and religious rights of all the inhabitants of Palestine, irrespective of race and religion”.


”Vår beskärda del”

är titeln på en ny bok om klimat-krisen som jag idag fått i handen. Den är skriven av David Jonstad och utgiven av Ordfront. Jag har ännu bara börjat läsa den, men så här långt är den mycket lovande, en utmärkt bok faktiskt. Författaren jämför bland annat klimat-krisen med hur USA, Storbritannien och Sverige hanterade problemen med försörjningen under andra världskriget. Slutsatsen är att människor inte har några problem med att acceptera drastiska åtgärder – som till exempel ransoneringar – bara man inser lägets allvar, tror att åtgärderna hjälper och att bördorna fördelas rättvist mellan alla medborgare.

P.S: På min hemsida (www.torepersson.se) kan du på sidan om Klimat-förändring få en lättläst översikt över klimat-frågan.

Thursday, August 20, 2009

Stjäl Israel organ från döda palestiniers kroppar?

En artikel i Aftonbladet av Donald Boström har väckt stor uppmärksamhet, både här och i Israel. I artikeln ställer Boström frågan om Israel stjäl inre organ från kropparna av palestinier på Västbanken som dödats i konfrontationer med israeliska armén? Myndigheter i Israel har upprörts, till och med så mycket att svenska ambassadören i Tel Aviv på eget bevåg – och tydligen utan stöd av svenska UD – protesterat mot artikeln. Här i Sverige har både Boström och Aftonbladet anklagats för antisemitism och Boström har mordhotats.

Vad är det då som Donald Boström egentligen skrev? Han skrev om de misstankar som finns bland ett antal palestinier, speciellt de som sett kropparna av döda familjemedlemmar som återlämnats flera dagar efter att de dödats och där kropparna tydligt skurits upp för att sedan ha sytts ihop igen. Normala obduceringar? Kanske, men omständigheterna och arméns förklaringar, de som Boström citerar, lämnar en del tvivel.

Dessutom har Israel – igen enligt Boströms artikel – en historia av tvivelaktiga beteenden när det gäller organhandel. Så artikeln är inte, som påstods i DN idag (den 20 augusti), helt utan belägg.

Men vad gör då israeliska UD? Svarar på frågorna och förklarar hur det ligger till? Nej, istället bryter de ut i en slags hatkampanj mot Boström och Aftonbladet. Just detta faktum, att de inte bemöter sakkritiken, blir åtminstone för mig ytterligare en anledning att tvivla på deras hantering av döda palestinier.

Aftonbladet verkar ha valt att publicera Donald Boströms artikel efter viss tvekan. Däremot verkar det inte som om redaktionen funderat på det tredje alternativet (utöver att publicera eller att inte publicera). Detta tredje alternativ hade varit att satsa på en egen undersökning, genom att t.ex. anlita en oberoende obducent som med några palestinska familjers samtycke kunde kontrollera om några organ saknades eller ej. Det hade krävt en större insats från tidningens sida, men om det hade visat sig att organ faktiskt stulits, ja då hade man inte bara haft en tvivelaktig artikel utan ett världs-scoop.

Haaretz, en av Israels dagstidningar har kommenterat historien och skriver t.ex. idag med anledning av att Aftonbladets chefredaktör försvarar publiceringen: ”The editor of Aftonbladet on Wednesday hit back hard at both Bonnier and Israeli critics for attacking his paper's coverage, and accused them of hiding behind claims of anti-Semitism to avoid the subject raised in the article.”

Nu väntar jag bara på att Haaretz och andra israeliska dagstidningar i handling ska bevisa att i alla fall de inte gömmer sig bakom ”…claims of anti-Semitism to avoid the subject raised in the article”.

Tuesday, August 11, 2009

Brott mot framtida generationer?

World Future Council, grundad av bland andra Jakob von Uexkull, han som skapade Right Livelihood-priset (det alternativa Nobel-priset) har bland annat föreslagit en ny brotts-kategori: Brott mot framtida generationer. Definitionen är “Acts that cause long-term, severe and widespread damage to the natural environment and the health of human populations or threaten to destroy entire ecosystems and species of life.”

Syftet med denna nya brottsrubrik är att skipa rättvisa för framtida generationer. Man vill på kort sikt skapa medvetenhet om nödvändigheten av en sådan här lagstiftning för att på sikt få den införd som en del av internationell lag.

Ett exempel på ett sådant ”brott” mot framtida generationer som vi håller på att begå är de klimat-förändringar som vi med stor sannolikhet håller på att skapa med våra utsläpp av växthusgaser. Det är ett särskilt tydligt exempel, eftersom konsekvenserna förmodligen inte kommer att bli så dramatiska under de närmaste årtiondena, den period då flertalet av dagens beslutsfattare fortfarande kommer att vara vid liv. Det är istället deras och våra barn och barnbarn som kommer att drabbas av vår livsstil idag.

Jag har skrivit ganska utförligt om detta på min hemsida.

Friday, August 7, 2009

”Israel har en fredspartner”

I Israel har det länge varit en allmän ”sanning”, och inte enbart inom den politiska högern, att det inte finns någon på den palestinska sidan att föra fredsförhandlingar med. Att det inte funnits någon som representerat palestinierna på Västbanken och Gaza och som seriöst varit intresserade av att förhandla om en varaktig fred.

Nu slår ledarredaktionen för den israeliska dagstidningen Haaretz fast att det visst finns en sådan partner. Fatahs partikongress. som nu är samlad i Betlehem för första gången på 20 år, inleddes med åtskilligt av interna strider mellan olika fraktioner. Det handlade då framför allt om tillsättandet av ett antal ledande poster.

Men när det gällde inställningen till konflikten blev enigheten desto påtagligare och kongressen slog fast att målet är en tvåstats-lösning med:
– ett självständigt Palestina på Västbanken och i Gaza, inom de gränser som gällde före sexdagarskriget 1967, dvs på 22 procent av den yta som före 1948 var det brittiska mandatet Palestina,
– östra Jerusalem som huvudstad, samt
– en överenskommelse med Israel om en rättvis lösning av flyktingproblemet.

Kongressen avslog kravet på att erkänna Israel som en ”judisk stat”, vilket enligt min mening är mycket förståeligt – inte minst med tanke på den femtedel av landets befolkning som utgörs av israeliska palestinier (som är israeliska medborgare).

Fatahs kongress slog däremot också fast att om förhandlingarna under överskådlig tid inte leder till något slut på konflikten, då förbehåller man sig rätten att kämpa för palestiniernas frihet med andra legitima medel, inklusive att bekämpa bosättarna på Västbanken och de styrkor som skyddar bosättarna.

Se Haaretz för mer detaljer.

Wednesday, August 5, 2009

Det kom ett brev från en f.d. sionist…

En av de gamla veteranerna i Israel, Dov Yermiya, en av dem som var med och byggde landet men som hade en vision om ett annat land än dagens Israel, har beslutat sig för att lämna landet och har förklarat sina skäl i ett brev till sina vänner. En av vännerna, Uri Avnery, kommenterar brevet i en artikel på openDemocracy.

Uri Avnery instämmer i Yermiyas beskrivning av landet och skriver bland annat:

”There were days when we could stand up anywhere in the world and proudly declare “I am an Israeli”. No one can do that now. The name of Israel has become mud. Since the Gaza War, in which our army poured molten lead onto men, women and children, many Israelis avoid speaking Hebrew in the streets of foreign cities and the IDF has ordered the faces of some of its officers – those whose rank equals yours – be obscured in pictures published in the media.

Why did this happen? When did this happen?”

Men Avnery försöker få Yermiya att ändra sitt beslut att lämna landet, därför att:

”Even at your respectable age, and precisely because of it and because of what you represent, you must be a compass for the young and tell them: This state belongs to you, you can change it, don’t allow the nationalist wreckers to steal it from you!”

Läs artikeln!


Tuesday, August 4, 2009

Vi måste lämna oljan innan oljan lämnar oss…

I en intervju för The Independent säger Fatih Birol, chefsekonom vid IEA (International Energy Agency) att oljan håller på att ta slut fortare än man tidigare förutsåg och att det därför är hög tid att växla om till andra energikällor, ”we have to leave oil before oil leaves us”.

Fatih Birol varnar för att högre oljepriser kan hota återhämtningen efter finanskrisen. Men den stora faran är att högre oljepriser gör det lönsamt att utvinna även den olja som är mer svår att ta hand om och därmed dyrare. Om priserna på olja blir tillräckligt höga blir i princip alla oljeförekomster lönsamma, även de som orsakar de största miljöskadorna. Ett exempel är utvinningen av olja ur de stora förekomsterna med s.k. oljesand i provinsen Alberta i västra Kanada – världens kanske mest miljöfarliga projekt idag?

Oljesanden i Alberta ligger i lager under ett markområde omfattande ungefär 140 000 kvadratkilometer (nästan ett och ett halvt Lappland) och idag påverkas ca 500 kvadratkilometer av brytningen. Ungefär en femtedel av oljesanden ligger nära markytan och grävs upp i dagbrott, för att sedan blandas med varmt vatten så att oljan frigörs från sanden. Det är den del som är lättast att utvinna. Resten, ca fyra femtedelar, ligger så djupt att het ånga måste pumpas ner i marken för att få oljan att lossna från sanden så att den kan pumpas upp. Kvar i marken blir bland annat förorenat vatten.

Vatten används i stora mängder, ca 1,8 miljarder liter varje dag Det förbrukade och starkt förorenade vattnet deponeras i konstgjorda avfallsdammar, vilka sägs vara världens största konstgjorda ”sjöar”. Fåglar måse skrämmas iväg för att de inte ska landa på vattenytan och förgiftas. Vad händer om vattnet i dessa dammar läcker ut till grundvattnet?

Det krävs mycket energi för att utvinna oljan; för att producera tre fat olja ur oljesand använder man naturgas motsvarande två fat olja!

All ny utvinning av fossila bränslen bidrar till att öka utsläppen av växthusgaser. Men utvinningen av olja från särskilt ”smutsiga” källor, som den kanadensiska oljesanden, ger så stora extra nackdelar att det är förvånande att de över huvud taget godkänns. En förklaring, som bland annat gäller Kanada, är att utvinningen sker i glesbygder där det är ont om andra ekonomiska utvecklingsmöjligheter och där de som drabbas av markförstörelse och vattenföroreningar är politiskt svaga grupper såsom ursprungsbefolkningar.

Se till exempel VA.se.