Frikostiga styrelseproffs

Jag brukar med nöje läsa Andreas Cervenkas ekonomiska analyser i SvD på söndagar, avslöjande och kvicka. Idag skrev han om de styrelseproffs i storföretag som brukar vara kända som hårda förhandlar – utom när det gäller avgående eller sparkade chefer. Då framstår de istället ofta som oerfarna och veka som lägger sig för motpartens krav på kompensationer som inte bara strider mot all moral utan även mot ingångna avtal.

Men jag tror inte alls att de är veka. De är nog helt enkelt förutseende. Med tanke på de många styrelseuppdrag och andra uppdrag dessa proffs i styrelse- och chefspositioner har, är det säkerligen av eget självintresse som de är generösa mot till exempel avgående chefer. Förr eller senare kommer de att befinna sig i en situation där de själva har chansen att berika sig utöver det vanliga – och då är chansen inte så liten att det på andra sidan ”förhandlingsbordet” sitter en f.d. chef som har anledning att känna sig tacksam mot ”motparten”.

Den stora fördelen – för de här herrarna (det är ju mest herrar) – är ju att det inte kostar dem något att vara generösa; det är alltid andras pengar de är frikostiga med.

Med mördande reklam...

Vad är målet för den svenska insatsen med Jas-plan i Libyen? Är det att stödja det libyska folket i dess kamp mot Ghaddafi och hans anhängare? Eller vill svenska regeringen, med stöd av andra partier, ta chansen att låta Jas få stridserfarenhet så att planet blir lättare att sälja? Så att säga med mördande reklam...

Den som ställer den frågan är Sara Lindblom på hennes blogg, där hon även ifrågasätter om regeringen gjort de analyser kring effekter, måluppfyllelse, kostnader etc som biståndsorganisationer gör – och måste göra – för att få statligt stöd för de insatser man gör.

Vad göra med avsatta diktatorer?

Apropå Ghaddafi och andra diktatorer tycker jag att vi (FN) borde kunna erbjuda dem en reträttplats, där de kan tillbringa tiden efter ”pensioneringen”. Kunde man placera den detroniserade Napoleon på ön Sankta Helena i södra Atlanten borde man kunna erbjuda nu levande diktatorer en lika enslig ö där de kan umgås med varandra när de väl inser att slaget är förlorat.

Poängen skulle vara att de ska lockas att frivilligt ”gå i pension” innan de i desperation hinner mörda för många av deras medborgare. Vad man kan locka med är en behaglig tillvaro tillsammans med likar (andra diktatorer) som kan förväntas ha stor förståelse för deras situation. Där kan de tillbringa resten av sina liv med att skryta för varandra om allt vad de hunnit åstadkomma innan de otacksamma medborgarna tröttnade på dem.

Den handvevade vispen som försvann

Nyligen köpte jag efter stor tveksamhet en elvisp, en sådan som man använder för att vispa ägg m.m. Den fungerar – men bara om det man vispar är en lagom tjock smet. Om inte stänker det om vispen, på väggen, på andra prylar i köket och på mig. Hastigheten är visserligen reglerbar, men bara delvis. Den går inte att köra riktigt långsamt. Så vispen stänker.

Kanske hade det gått bättre med en dyrare elvisp, men jag köpte en av de billigaste i just den affären, kanske till och med den billigaste.

Men egentligen vill jag ha en sådan visp som jag haft i mer än fyrtio år. En handvevad visp, röd med ett behagligt handtag i plast att hålla i och en vev som man kunde vispa hur långsamt med som helst och så snabbt som i alla fall jag någonsin behövde vispa. Den inköptes någon gång på sextiotalet, av min dåvarande sambo innan vi flyttade ihop 1969. Jag fick den således på köpet och den fungerade utmärkt fram till i höstas, år 2010. Den fungerade alltså i drygt fyrtio år.

Problemet är att dessa handvevade vispar helt tycks att ha försvunnit från butikernas hyllor. I alla fall här i Stockholm; i alla fall i de affärer jag har letat i. Därför köpte jag till slut min nya opraktiska elvisp – men jag kommer att fortsätta leta efter den jag vill ha.

Dock, detta handlar om något mycket större än bara en visp som inte längre tycks tillverkas. Det handlar om vi ska ha ett hållbart och rättfärdigt samhälle.

Efter att ha hört lite med omgivningen har jag förstått att jag nog får betrakta mig som lyckosam om min nya elvisp kommer att hålla så länge som fyra år. Det innebär således att jag måste räkna med att förnya min eldrivna visp tio gånger under samma tidsperiod om jag använde min gamla handvevade. ”Förnya”, det vill säga köpa nya elvispar.

Detta innebär att jag i min privatekonomi i framtiden måste ha en vispbudget som är mer än tio gånger så stor som jag hittills haft. Vilket i sin tur innebär att jag måste ha motsvarande högre inkomster för att få budgeten att gå ihop.

Men som sagt, detta handlar om något mycket större än min privatekonomi. Låt oss för enkelhets skull anta att det går åt lika mycket resurser att tillverka en handvevad visp som en eldriven. Det innebär att vispföretagen skulle kunna göra det möjligt för tio gånger så många människor på jorden att använda en visp om de bara tillverkade handvevade sådana – utan att de skulle behöva använda mer av jordens begränsade resurser. Jag vägrar för övrigt att tro att dagens vispindustri inte förmår att tillverka lika hållbara vispar som sextiotalets.

Valet står således mellan tio eldrivna vispar till mig själv under fyrtio år eller tio handvevade till mig och nio andra under samma period. Resursförbrukningen är densamma vid själva tillverkningen (om vi nu utgår från att det går åt lika mycket resurser att tillverka en visp, oavsett vilket typ). Dessutom, under drifttiden kommer de eldrivna visparna att förbruka elkraft, medan de andra bara drar muskelkraft.

Varför finns det då inte längre några handvevade vispar att köpa? Alla inser förstås att det är hela idén med detta system. Världens vispföretag – liksom statens nationalekonomer – vill att jag ska köpa en ny elvisp vart fjärde år, helst ännu oftare.

Men är det vad jag vill? För det är ju så att genom att acceptera och anpassa mig till detta system bidrar jag till att vi har ett ohållbart och orättfärdigt samhälle.

Obamas kommande tal vid klimatkonferensen?

Snart är det dags för president Obama att göra en insats vid klimatkonferensen i Köpenhamn. Vad kommer han att säga? Vad borde han säga?

George Monbiot, författare till bland annat boken ”Heat – How to Stop the Planet Burning”, har besparat Obama besväret och har istället själv skrivit det tal Obama bör hålla:

Mr Obama, here's your Copenhagen speech.

Epost-läcka avslöjar bedragare bland klimat-forskare

Det finns bedragare även bland forskare, om nu någon trodde något annat. Det senaste är avslöjandet att ett antal klimat-forskare vid University of East Anglia i Storbritannien avsiktligt har manipulerat eller undanhållit data för att inte sprida tvivel om att det pågår en global uppvärmning orsakad främst av människors utsläpp av s.k. växthusgaser.

Avslöjandet har gjorts av någon hackare, som kommit åt privat epost mellan dessa forskare. Dessa mail ligger nu ute på en webbsida där man själv kan läsa dem.

Det faktum att ett antal forskare avslöjats som bedragare innebär naturligtvis inte att teorin om global uppvärming skulle vara felaktig. Däremot är det nödvändigt att ett antal data som används som argument granskas på nytt – av förhoppningsvis hederliga forskare.

Det är också nödvändigt att inse att de åtgärder som behövs för att motverka en global uppvärmning – teknikutveckling, tekniköverföring till fattigare länder etc – till största delen är åtgärder som i vilket fall som helst bör genomföras snarast möjligt, oavsett hur allvarlig man bedömer att klimat-frågan är. Se t.ex. mina artiklar om klimatet.

Några andra kommentarer till avslöjandet:

> George Monbiot, författare till boken ”Heat – How to Stop the Planet from Burning”.

> Ivan Kenneally.

> John Derbyshire.

> The Real Scandal.

> Statement from University of East Anglia.

Capitalism. A love story

Nu har jag sett den, Michael Moores senaste film: Capitalism. A Love Story. Den är ett angrepp på kanske det mest heliga i USA och i allt större delar av världen – kapitalismen – speciellt den råa och av sociala hänsyn ohämmade kapitalism som framför allt gynnar ett litet fåtal.

I filmen visas – som kontrast – ett bageri i Californien, som ägs av de som jobbar där och där alla, inklusive den verkställande direktören, har samma lön. Varför anses sådana lösningar som orealistiska? Vad finns det för skäl – förutom girighet – att inte betrakta lika lön som det självklara normaltillståndet?

Läs Cronemans recension i DN.