Varför inte kombinera frågan om ekonomisk grundtrygghet med frågan om en förkortad normalarbetstid till en helhetslösning?

Basinkomst för alla

& halverad arbetstid   

En fråga som då och då diskuteras lite mer intensivt är den om en ekonomisk grundtrygghet i samhället, som alternativ till det bidragssamhälle vi idag har med alla dess negativa följder. Den lösning som ofta förs fram är någon slags basinkomst eller medborgarlön.

En annan fråga handlar om arbetstiden, dvs det antal timmar per dag eller vecka som bör betraktas som en slags normal arbetstid. Ca åtta timmars arbetsdag har länge varit den rådande normen. Men det är ingen naturlag och med tanke på den alltmer utbredda arbetslösheten och den fortsatta förväntade automatiseringen av tillverkningsprocesser framstår fasthållandet vid just åtta timmar som alltmer absurd.

Dessa två diskussioner – om grundtryggheten och om arbetstiden – har hittills inte lett till några förändringar. Vi är fortfarande fast i ett bidragssamhälle med en arbetstid på runt åtta timmar som norm. Men, om man kombinerar dessa två frågor till en helhetslösning kanske det blir praktiskt möjligt att genomföra en revolution i vår syn på inkomst och arbete?

En reformistisk revolution

En grundläggande förändring av inkomster och arbetstid skulle kunna görs i ett paket:

• Basinkomst (medborgarlön) för alla vuxna, från 18 år, utan undantag, utan villkor och lika för alla. En indexreglerad, skattefri inkomst som det går att leva på, om än med sparsamhet och utan utsvävningar. Går till alla och ersätter andra offentliga utbetalningar (utom barnbidraget): arbetslöshetsersättningar, sjukersättningar, pensioner, socialbidrag, studiebidrag etc.  

• Normalarbetstiden sätts till fyra timmar per dag (tjugo timmar per vecka). Det innebär att alla offentligt anställda erbjuds att gå ner från nuvarande heltid till denna nya normalarbetstid, med viss sänkning av inkomsten, vilket kompenseras av att de liksom alla andra får den nya basinkomsten.

Basinkomst

Basinkomsten ges till varje vuxen individ, 18 år eller äldre, och ska gå att leva enkelt på utan utsvävningar, kanske som en genomsnittlig pension idag? Invandrade med uppehållstillstånd skulle också automatiskt få samma basinkomst.

Basinkomsten ersätter alla offentliga bidrag och utbetalningar med undantag av barnbidraget, som utbetalas tills barnet fyllt 18 år.

Skattesystemet är en separat fråga, men rimligen gör man basinkomsten skattefri. Eventuella inkomstskatter bör tas ut först på inkomster över basinkomsten.

En basinkomsten enligt min idé skulle innebära att staten ansvarar för en grundläggande inkomst (trygghet), lika för alla, vilket skiljer sig från dagens system med sjukpenningar, pensioner etc vilkas nivåer beror på individens inkomster. Men varför ska samhället exempelvis betala mer till förmögna sjuklingar än till fattiga?

De som vill ha högre ersättningar vid sjukdom och pensionering kan ta privata försäkringar. Här kommer rimligen att på privat initiativ skapas olika lösningar. Men det är upp till var och en att välja och inget som staten behöver bekymra sig om.

Normalarbetstiden

En ny normalarbetstid behöver naturligtvis inte vara exakt fyra timmar per dag eller tjugo per vecka. Enligt Christer Sanne menade nationalekonomen Keynes på trettiotalet att med andra konsumtionskrav skulle hans barnbarns generation kunna leva ett gott liv genom att arbeta runt tre timmar om dagen. Men vad blev det av den visionen? (Se även en artikel om Keynes av Christer Sanne: Våra barnbarns ekonomiska möjligheter).

Praktiskt är det det offentliga samhället som kan gå före och erbjuda alla offentligt anställda att gå ner till den nya normalarbetstiden (stat, landsting, kommuner och offentligt ägda bolag). Det privata näringslivet bör rimligen vara fri att anpassa sig eller ej.

De som vill fortsätta att jobba mer än den nya normalarbetstiden kan få det, men mertiden räknas inte som en del av någon fast heltid och inte heller något man i alla lägen har rätt till.

En ändring av normalarbetstiden (”heltiden”) från åtta till fyra timmar skulle innebär att man skulle få tre huvudgrupper av vuxna i samhället:

1. De som nöjer sig med basinkomsten behöver inte känna sig stressade av sig själva eller pressade av andra att söka jobb (som troligen ändå inte kommer att existera).

2. De som vill ha mer att leva på än basinkomsten kan välja att ta ett arbete med normalarbetstiden, dvs tjugo timmar per vecka, och då få tillräckligt med inkomster för att leva ett riktigt gott liv – och samtidigt få betydligt mer tid över till allt annat som gör livet värt att leva.

3. De som vill ha ännu högre inkomster är fria att i mån av tillgång jobba övertid eller ta andra arbeten vid sidan av det ordinarie eller frilansa så mycket man orkar och har lust med.

Fördelar

Med denna ”revolution” skulle man uppnå ett antal fördelar som dessa:

• Allt fusk och trixande med sjukersättningar m.m. försvinner eftersom dessa nuvarande bidrag motsvaras av basinkomsten som ges till alla vuxna utan undantag och utan villkor.

• Det mesta av den administration som idag krävs för utbetalning och kontroll av dagens olika bidrag och ersättningar kan avskaffas. Det skulle inte bara innebära en besparing för det offentliga, som kan användas till andra angelägna uppgifter. Det skulle även leda till en mer positiv samhällsanda eftersom ingen kan fuska och det då heller inte finns någon anledning att misstänka någon för fusk.

• Den allmänna samhällsandan bör också förbättras avsevärt genom att ingen längre behöver be om bidrag och på det sättet vara i någon underdåning position eller beroendeställning gentemot myndigheter. Med andra ord, ingen kommer längre att vara bidragstagare.

• Den mentala hälsan i samhället bör förbättras eftersom ingen längre behöver oroa sig för att man inte ska ha till de grundläggande behoven om man blir arbetslös, sjuk eller pensionär.

• Den stress som många idag upplever av att tiden inte räcker till för allt – arbete, familj etc – kommer dessutom i stort att försvinna.

• Samtidigt innehåller systemet en avsevärd grad av valfrihet. Den som exempelvis vill ha råd att resa mycket efter pensioneringen kan ta en privat pensionsförsäkring och på så sätt höja sin pension.

• Den fasta och lagstadgade pensionsåldern kan bli ett minne blott. Med basinkomst kan var och en arbeta så länge hon eller han har lust och så länge det finns tillgängliga jobb.

• De företag, institutioner etc som är beroende av att få monotona, trista, riskabla etc arbetsuppgifter utförda tvingas rimligen betala mer för detta eftersom pressen på att ta just sådana arbeten minskar.

• Studerande vid universitet och högskolor skulle få ett lyft eftersom de inte längre behöver belastas med studieskulder. Det gör det både mer lockande och mer lönsamt att studera.

• Även kulturinstitutioner, skolor, studieverksamheter etc skulle få ett lyft. Äntligen skulle det bli praktisk möjligt för den som vill att samtidigt jobba, ta hand om barnen utan att jäkta samt ägna sig åt kultur- och fritidsintressen.

• Och, inte minst, en stor del av dem som idag är arbetslösa kan få arbete (visserligen skulle ett antal offentliga tjänster försvinna när man inte längre behöver hantera och kontrollera ett antal behovsprövade bidrag, men de frigjorda resurserna kan lämpligen föras över till mer angelägna uppgifter, såsom sjukvården).  

Problem?

Jag har svårt att se några allvarligare problem med modellen ”Basinkomst för alla & halverad arbetstid”.

Ett övergående komplikation som förstås måste lösas är övergången från ett system där sjukersättningar och pensioner är beroende av tidigare inkomster till en basinkomst lika för alla. Men liknande övergångskonstruktioner har gjorts tidigare när man förändrat pensionssystemet.

Utmaningar

Ett sådant här system kan också innebära vissa utmaningar för människor. Medan många skulle välkomna möjligheten att få mer tid till kulturella intressen, till hobbies, till barn och barnbarn, till ideell verksamhet eller till hängmattan kommer det förmodligen också att finnas de som hänger upp en så stor del av livets mening på arbetet att de blir förskräckta över utsikten att få än mer ledighet. Men inget hindrar dem att jobba övertid eller att ha fler än ett jobb så länge som det finns de som är villiga att betala för det.

Den riktigt stora utmaningen blir förmodligen mental, dvs för politiker och andra att tänka om från dagens system. Det är till exempel viktigt att inte stanna vid halvmesyrer, som exempelvis att byta ut ett antal av nuvarande bidragsformer till ett nytt enhetligt bidrag som enbart ges till dem utan arbete eller med alltför låg inkomst; en sådan lösning skulle fortfarande vara administrativt komplicerad och kräva kontrollorgan för att komma åt missbruk.

Hur hög basinkomst?

Vad skulle en rimlig basinkomst ligga på för nivå? Ett par exempel:

• De studiemedel man kan få för högre studier uppgår 2014 till drygt 9 000 per månad, varav drygt 6 000 är lån som ska återbetalas och resten bidrag (studiemedlen är tänkta att täcka kostnaderna för bostad, mat, studiemedel etc under själva terminerna och inte under ferierna då studenten förutsätts antingen arbeta eller leva på föräldrarna).  
• Enligt pensionsmyndigheten var den genomsnittliga pensionen 16 200 kronor i månaden år 2011.

En rimlig skattefri baslön skulle kunna ligga på 12 000–15 000 i månaden. En viktig fråga är naturligtvis om en sådan basinkomst för alla skulle innebära en alltför stor börda för statsfinanserna?

Räkneexempel

Man kan göra ett räkneexempel: Om man slår ihop alla nuvarande bidrag och ersättningar som idag betalas ut till vuxna och som den tänkta basinkomsten ska ersätta, vad blir då totalsumman? Om man delar denna totalsumma på det antal vuxna från 18 års ålder som finns i landet, hur stor blir då den summa som skulle gå till var och en?

• För att få en grov uppskattning om vilka summor det handlar om kan man ta de totala utgifterna för sociala förmåner 2012 (hälso- och sjukvård, funktionshinder, ålderdom, efterlevande, familj/barn, arbetslöshet, boende, övrig social utsatthet): 1 081 miljarder.
• Antal vuxna i Sverige, från 18 år, 2012: runt 7,5 miljoner.

Totala utgifter (1 081 miljarder) delat med antal vuxna (7,5 miljoner) = ca 144 000 kr per individ och år, dvs ca 12 000 per månad.

Detta räkneexempel motsvarar förstås inte exakt de summor det skulle handla om. Posten studiemedel ingår till exempel inte i totalsumman på 1 081 miljarder ovan. Denna grova uträkning visar dock att det inte skulle handla om några större skillnader, om ens några, i totalutgifter för staten om man skulle växla över från ett komplicerat bidragssamhälle med fuskmöjligheter till ett betydligt enklare samhälle med basinkomster för alla.

Och då har jag inte ens försökt gissa på vad man till exempel skulle spara i pengar genom en avsevärt förenklad byråkrati och genom ett radikalt minskat behov av kontroller.

Ett annat räkneexempel: En heltidslön med dagens system (ca åtta timmar per dag) ligger på 30 000 per månad, vilket ger drygt 23 000 kronor i nettolön när man räknat bort skatten. En halvering av arbetstiden till fyra timmar per dag med en motsvarande halvering av lönen skulle innebära 15 000 i lön, som med dagens skattesats skulle ge drygt 12 000 i nettolön.

Men därtill kommer den skattefria basinkomsten på exempelvis 15 000 i månaden. Nettolönen i det nya systemet skulle då bli 15 000 i skattefri basinkomst + drygt 12 000 i beskattad arbetslön, vilket totalt skulle bli drygt 27 000 kr. Således en högre nettolön för en halverad arbetstid. Även med en basinkomst på 12 000 kr i månaden skulle denna tänkta person få en nettolön på 24 000 kr.

Om statskassan skulle behöva förstärkas vid en övergång till ett helt nytt system enligt denna idé – Basinkomst för alla & halverad arbetstid – kan den statliga skatten tas ut vid en lägre nivå än idag för alla inkomster över den skattefria basinkomsten.

Den handvevade vispen som försvann

Nyligen köpte jag efter stor tveksamhet en elvisp, en sådan som man använder för att vispa ägg m.m. Den fungerar – men bara om det man vispar är en lagom tjock smet. Om inte stänker det om vispen, på väggen, på andra prylar i köket och på mig. Hastigheten är visserligen reglerbar, men bara delvis. Den går inte att köra riktigt långsamt. Så vispen stänker.

Kanske hade det gått bättre med en dyrare elvisp, men jag köpte en av de billigaste i just den affären, kanske till och med den billigaste.

Men egentligen vill jag ha en sådan visp som jag haft i mer än fyrtio år. En handvevad visp, röd med ett behagligt handtag i plast att hålla i och en vev som man kunde vispa hur långsamt med som helst och så snabbt som i alla fall jag någonsin behövde vispa. Den inköptes någon gång på sextiotalet, av min dåvarande sambo innan vi flyttade ihop 1969. Jag fick den således på köpet och den fungerade utmärkt fram till i höstas, år 2010. Den fungerade alltså i drygt fyrtio år.

Problemet är att dessa handvevade vispar helt tycks att ha försvunnit från butikernas hyllor. I alla fall här i Stockholm; i alla fall i de affärer jag har letat i. Därför köpte jag till slut min nya opraktiska elvisp – men jag kommer att fortsätta leta efter den jag vill ha.

Dock, detta handlar om något mycket större än bara en visp som inte längre tycks tillverkas. Det handlar om vi ska ha ett hållbart och rättfärdigt samhälle.

Efter att ha hört lite med omgivningen har jag förstått att jag nog får betrakta mig som lyckosam om min nya elvisp kommer att hålla så länge som fyra år. Det innebär således att jag måste räkna med att förnya min eldrivna visp tio gånger under samma tidsperiod om jag använde min gamla handvevade. ”Förnya”, det vill säga köpa nya elvispar.

Detta innebär att jag i min privatekonomi i framtiden måste ha en vispbudget som är mer än tio gånger så stor som jag hittills haft. Vilket i sin tur innebär att jag måste ha motsvarande högre inkomster för att få budgeten att gå ihop.

Men som sagt, detta handlar om något mycket större än min privatekonomi. Låt oss för enkelhets skull anta att det går åt lika mycket resurser att tillverka en handvevad visp som en eldriven. Det innebär att vispföretagen skulle kunna göra det möjligt för tio gånger så många människor på jorden att använda en visp om de bara tillverkade handvevade sådana – utan att de skulle behöva använda mer av jordens begränsade resurser. Jag vägrar för övrigt att tro att dagens vispindustri inte förmår att tillverka lika hållbara vispar som sextiotalets.

Valet står således mellan tio eldrivna vispar till mig själv under fyrtio år eller tio handvevade till mig och nio andra under samma period. Resursförbrukningen är densamma vid själva tillverkningen (om vi nu utgår från att det går åt lika mycket resurser att tillverka en visp, oavsett vilket typ). Dessutom, under drifttiden kommer de eldrivna visparna att förbruka elkraft, medan de andra bara drar muskelkraft.

Varför finns det då inte längre några handvevade vispar att köpa? Alla inser förstås att det är hela idén med detta system. Världens vispföretag – liksom statens nationalekonomer – vill att jag ska köpa en ny elvisp vart fjärde år, helst ännu oftare.

Men är det vad jag vill? För det är ju så att genom att acceptera och anpassa mig till detta system bidrar jag till att vi har ett ohållbart och orättfärdigt samhälle.

Capitalism. A love story

Nu har jag sett den, Michael Moores senaste film: Capitalism. A Love Story. Den är ett angrepp på kanske det mest heliga i USA och i allt större delar av världen – kapitalismen – speciellt den råa och av sociala hänsyn ohämmade kapitalism som framför allt gynnar ett litet fåtal.

I filmen visas – som kontrast – ett bageri i Californien, som ägs av de som jobbar där och där alla, inklusive den verkställande direktören, har samma lön. Varför anses sådana lösningar som orealistiska? Vad finns det för skäl – förutom girighet – att inte betrakta lika lön som det självklara normaltillståndet?

Läs Cronemans recension i DN.

Varför ska vi vara rädda om korallreven?

Dagens Nyheter publicerade igår en artikel om att jordens ekosystem är hotade och att korallreven är de värst utsatta – på grund av överutnyttjande, miljögifter och klimatförändringar. Korallreven uppges utgöra ”levebröd för en halv miljard människor och varje år beräknas producera ekosystemtjänster värda 170 miljarder dollar”.

Är detta – den ekonomiska nyttan av korallreven – anledningen till att vi måste vara rädda om dem och förhindra att de förstörs? Om det senare skulle visa sig att någon annan beräknar att vi skulle ”tjäna” på att överutnyttja haven än mer så att korallreven försvinner i än snabbare takt? Skulle det då vara OK att låta dem förstöras?

Det finns säkert många som tycker att förtjänsterna av överutnyttjande är viktigare än bevarande av korallreven – och de får hjälp i sin argumentering av de ”bevarare” som bara anför ekonomiska argument eller gör ekonomin till huvudsaken. För det är naturligtvis så att det vore en ekologisk katastrof om korallreven försvinner – oavsett hur mycket eller hur litet vi kortsiktigt tjänar på dem.

More equality better for all

The most progressive political vision for a country should be to reduce the gaps in society. Because it is the gaps between rich and poor that create our modern social problems – and those problems also fall upon the more well-to-do.

According to the book ”Spirit Level – Why More Equal Societies Almost Always Do Better” (which I first presented at March 25) all groups in society will be affected by higher inequality. People in more equal societies, like Sweden, do better than people in more unequal societies, like the UK. Their health is better, so is life expectancy, infant mortality, obesity, mental illness etc...

In poor countries life expectancy etc goes up with the economic development. However, when the economy has reached a higher level there is no longer a correlation between life expectancy and income. That is the case among the thirty or so richest countries in the world.

Among those rich countries there is instead a strong correlation between life expectancy etc and the rate of inequality. In ”Spirit Level” inequality is determined as how much richer the richest 20 per cent of a society is compared to the poorest 20 per cent. In more unequal societies, like the UK and USA, the richest 20 per cent are 8 to 9 times richer than the poorest. In more equal societies, like Japan and Sweden, the richest 20 per cent are about 4 times richer.

What about the trends? Unfortunately, not encouraging. Inequality seems to be more popular than equality, inequality has risen in most developed countries during recent decades. In the UK inequality went up dramatically during Margaret Thatcher and has been high since then. In Sweden, which is much more equal, the income gaps have also widened since the early 1990s.

Most countries in the world need a lot of economic growth, so they can reach the level of standard that we in the rich world enjoy. However, have we in the rich countries reached the end of what economic growth can do for us? Is it time to shift focus from more growth to more equality?

(”Spirit Level – Why More Equal Societies Almost Always Do Better” by Richard Wilkinson dan Kate Picket, Alen Lane 2009.)

Is aiding abetting?

An African author and economist, Dambisa Moyo, is interviewed in Guernica about aid, especially about western aid to Africa:

"Systematic western aid, Moyo argues in Dead Aid, has essentially turned Africa into one giant welfare state. The unending stream of money has created a situation where governments aren’t accountable to their citizens: since they don’t depend on tax revenue, leaders don’t think they owe their people anything—and the people don’t expect anything from their leaders. Moreover, says Moyo, since the money flows virtually no matter what, tyrants like Robert Mugabe of Zimbabwe (three hundred million dollars in foreign aid was sent to Mugabe in 2006 alone, says Moyo) often pilfer it and buy foreign goods, or stow it in foreign bank accounts where it does nothing to help the country. Furthermore, aid stamps out entrepreneurship. Moyo offers the example of an African mosquito net maker. When aid arrives in the form of a hundred thousand mosquito nets, the net-maker is out of business, and one hundred and sixty people (employees and dependents) are now aid-dependent. This, she says, is not a sustainable model."


There are good reasons to question the aid that has flowed into Africa since 1970, because during the same period powerty has gone up from 11 percent of the total population to 66 percent. Instead of more aid Moyo wants trade and investments, which makes a lot of sense. (Read the article: Aiding is Abetting)

After capitalism…?

What will be the end of the economic crisis we are facing? A reformed capitalistic system, maybe an ”enlightened capitalism”, according to Neville Isdell (Coca Cola) or something else? The good thing with a crisis is that it opens up for new possibiities. Like forests, which need large forest fires now and then to thrive, societies may need economic crisis now and then to develop.

However, a new economic system – or a reformed capitalistic system – is needed not only to handle our financial systems. Above all, it’s needed to handle the main problems and challenges of today: poverty, inequality, environmental problems, especially global warming, etc.

The capitalistic system is very efficient in creating economic growth – but is that the most urgent need today? More and more people seem to answer ”no”. And it might be easy to agree, thinking of all our abundant consumption – at least here in the rich countries. However, most people in the world have never experienced any ”abundant consumption”, hardly any consumption at all.

All these people still desperately need eonomic growth. Would it be possible to develop an economic system that on one hand creates growth in poorer countries and on the other leads to a ”steady-state” situation in the richer societies?

In Prospect, the British monthly magazine, Geoff Mulgan has written a very readable essay, ”After Capitalism”: After Capitalism