Den handvevade vispen som försvann

Nyligen köpte jag efter stor tveksamhet en elvisp, en sådan som man använder för att vispa ägg m.m. Den fungerar – men bara om det man vispar är en lagom tjock smet. Om inte stänker det om vispen, på väggen, på andra prylar i köket och på mig. Hastigheten är visserligen reglerbar, men bara delvis. Den går inte att köra riktigt långsamt. Så vispen stänker.

Kanske hade det gått bättre med en dyrare elvisp, men jag köpte en av de billigaste i just den affären, kanske till och med den billigaste.

Men egentligen vill jag ha en sådan visp som jag haft i mer än fyrtio år. En handvevad visp, röd med ett behagligt handtag i plast att hålla i och en vev som man kunde vispa hur långsamt med som helst och så snabbt som i alla fall jag någonsin behövde vispa. Den inköptes någon gång på sextiotalet, av min dåvarande sambo innan vi flyttade ihop 1969. Jag fick den således på köpet och den fungerade utmärkt fram till i höstas, år 2010. Den fungerade alltså i drygt fyrtio år.

Problemet är att dessa handvevade vispar helt tycks att ha försvunnit från butikernas hyllor. I alla fall här i Stockholm; i alla fall i de affärer jag har letat i. Därför köpte jag till slut min nya opraktiska elvisp – men jag kommer att fortsätta leta efter den jag vill ha.

Dock, detta handlar om något mycket större än bara en visp som inte längre tycks tillverkas. Det handlar om vi ska ha ett hållbart och rättfärdigt samhälle.

Efter att ha hört lite med omgivningen har jag förstått att jag nog får betrakta mig som lyckosam om min nya elvisp kommer att hålla så länge som fyra år. Det innebär således att jag måste räkna med att förnya min eldrivna visp tio gånger under samma tidsperiod om jag använde min gamla handvevade. ”Förnya”, det vill säga köpa nya elvispar.

Detta innebär att jag i min privatekonomi i framtiden måste ha en vispbudget som är mer än tio gånger så stor som jag hittills haft. Vilket i sin tur innebär att jag måste ha motsvarande högre inkomster för att få budgeten att gå ihop.

Men som sagt, detta handlar om något mycket större än min privatekonomi. Låt oss för enkelhets skull anta att det går åt lika mycket resurser att tillverka en handvevad visp som en eldriven. Det innebär att vispföretagen skulle kunna göra det möjligt för tio gånger så många människor på jorden att använda en visp om de bara tillverkade handvevade sådana – utan att de skulle behöva använda mer av jordens begränsade resurser. Jag vägrar för övrigt att tro att dagens vispindustri inte förmår att tillverka lika hållbara vispar som sextiotalets.

Valet står således mellan tio eldrivna vispar till mig själv under fyrtio år eller tio handvevade till mig och nio andra under samma period. Resursförbrukningen är densamma vid själva tillverkningen (om vi nu utgår från att det går åt lika mycket resurser att tillverka en visp, oavsett vilket typ). Dessutom, under drifttiden kommer de eldrivna visparna att förbruka elkraft, medan de andra bara drar muskelkraft.

Varför finns det då inte längre några handvevade vispar att köpa? Alla inser förstås att det är hela idén med detta system. Världens vispföretag – liksom statens nationalekonomer – vill att jag ska köpa en ny elvisp vart fjärde år, helst ännu oftare.

Men är det vad jag vill? För det är ju så att genom att acceptera och anpassa mig till detta system bidrar jag till att vi har ett ohållbart och orättfärdigt samhälle.

Obamas kommande tal vid klimatkonferensen?

Snart är det dags för president Obama att göra en insats vid klimatkonferensen i Köpenhamn. Vad kommer han att säga? Vad borde han säga?

George Monbiot, författare till bland annat boken ”Heat – How to Stop the Planet Burning”, har besparat Obama besväret och har istället själv skrivit det tal Obama bör hålla:

Mr Obama, here's your Copenhagen speech.

Epost-läcka avslöjar bedragare bland klimat-forskare

Det finns bedragare även bland forskare, om nu någon trodde något annat. Det senaste är avslöjandet att ett antal klimat-forskare vid University of East Anglia i Storbritannien avsiktligt har manipulerat eller undanhållit data för att inte sprida tvivel om att det pågår en global uppvärmning orsakad främst av människors utsläpp av s.k. växthusgaser.

Avslöjandet har gjorts av någon hackare, som kommit åt privat epost mellan dessa forskare. Dessa mail ligger nu ute på en webbsida där man själv kan läsa dem.

Det faktum att ett antal forskare avslöjats som bedragare innebär naturligtvis inte att teorin om global uppvärming skulle vara felaktig. Däremot är det nödvändigt att ett antal data som används som argument granskas på nytt – av förhoppningsvis hederliga forskare.

Det är också nödvändigt att inse att de åtgärder som behövs för att motverka en global uppvärmning – teknikutveckling, tekniköverföring till fattigare länder etc – till största delen är åtgärder som i vilket fall som helst bör genomföras snarast möjligt, oavsett hur allvarlig man bedömer att klimat-frågan är. Se t.ex. mina artiklar om klimatet.

Några andra kommentarer till avslöjandet:

> George Monbiot, författare till boken ”Heat – How to Stop the Planet from Burning”.

> Ivan Kenneally.

> John Derbyshire.

> The Real Scandal.

> Statement from University of East Anglia.

Varför ska vi vara rädda om korallreven?

Dagens Nyheter publicerade igår en artikel om att jordens ekosystem är hotade och att korallreven är de värst utsatta – på grund av överutnyttjande, miljögifter och klimatförändringar. Korallreven uppges utgöra ”levebröd för en halv miljard människor och varje år beräknas producera ekosystemtjänster värda 170 miljarder dollar”.

Är detta – den ekonomiska nyttan av korallreven – anledningen till att vi måste vara rädda om dem och förhindra att de förstörs? Om det senare skulle visa sig att någon annan beräknar att vi skulle ”tjäna” på att överutnyttja haven än mer så att korallreven försvinner i än snabbare takt? Skulle det då vara OK att låta dem förstöras?

Det finns säkert många som tycker att förtjänsterna av överutnyttjande är viktigare än bevarande av korallreven – och de får hjälp i sin argumentering av de ”bevarare” som bara anför ekonomiska argument eller gör ekonomin till huvudsaken. För det är naturligtvis så att det vore en ekologisk katastrof om korallreven försvinner – oavsett hur mycket eller hur litet vi kortsiktigt tjänar på dem.

”Vår beskärda del”

är titeln på en ny bok om klimat-krisen som jag idag fått i handen. Den är skriven av David Jonstad och utgiven av Ordfront. Jag har ännu bara börjat läsa den, men så här långt är den mycket lovande, en utmärkt bok faktiskt. Författaren jämför bland annat klimat-krisen med hur USA, Storbritannien och Sverige hanterade problemen med försörjningen under andra världskriget. Slutsatsen är att människor inte har några problem med att acceptera drastiska åtgärder – som till exempel ransoneringar – bara man inser lägets allvar, tror att åtgärderna hjälper och att bördorna fördelas rättvist mellan alla medborgare.

P.S: På min hemsida (www.torepersson.se) kan du på sidan om Klimat-förändring få en lättläst översikt över klimat-frågan.

Brott mot framtida generationer?

World Future Council, grundad av bland andra Jakob von Uexkull, han som skapade Right Livelihood-priset (det alternativa Nobel-priset) har bland annat föreslagit en ny brotts-kategori: Brott mot framtida generationer. Definitionen är “Acts that cause long-term, severe and widespread damage to the natural environment and the health of human populations or threaten to destroy entire ecosystems and species of life.”

Syftet med denna nya brottsrubrik är att skipa rättvisa för framtida generationer. Man vill på kort sikt skapa medvetenhet om nödvändigheten av en sådan här lagstiftning för att på sikt få den införd som en del av internationell lag.

Ett exempel på ett sådant ”brott” mot framtida generationer som vi håller på att begå är de klimat-förändringar som vi med stor sannolikhet håller på att skapa med våra utsläpp av växthusgaser. Det är ett särskilt tydligt exempel, eftersom konsekvenserna förmodligen inte kommer att bli så dramatiska under de närmaste årtiondena, den period då flertalet av dagens beslutsfattare fortfarande kommer att vara vid liv. Det är istället deras och våra barn och barnbarn som kommer att drabbas av vår livsstil idag.

Jag har skrivit ganska utförligt om detta på min hemsida.

Vi måste lämna oljan innan oljan lämnar oss…

I en intervju för The Independent säger Fatih Birol, chefsekonom vid IEA (International Energy Agency) att oljan håller på att ta slut fortare än man tidigare förutsåg och att det därför är hög tid att växla om till andra energikällor, ”we have to leave oil before oil leaves us”.

Fatih Birol varnar för att högre oljepriser kan hota återhämtningen efter finanskrisen. Men den stora faran är att högre oljepriser gör det lönsamt att utvinna även den olja som är mer svår att ta hand om och därmed dyrare. Om priserna på olja blir tillräckligt höga blir i princip alla oljeförekomster lönsamma, även de som orsakar de största miljöskadorna. Ett exempel är utvinningen av olja ur de stora förekomsterna med s.k. oljesand i provinsen Alberta i västra Kanada – världens kanske mest miljöfarliga projekt idag?

Oljesanden i Alberta ligger i lager under ett markområde omfattande ungefär 140 000 kvadratkilometer (nästan ett och ett halvt Lappland) och idag påverkas ca 500 kvadratkilometer av brytningen. Ungefär en femtedel av oljesanden ligger nära markytan och grävs upp i dagbrott, för att sedan blandas med varmt vatten så att oljan frigörs från sanden. Det är den del som är lättast att utvinna. Resten, ca fyra femtedelar, ligger så djupt att het ånga måste pumpas ner i marken för att få oljan att lossna från sanden så att den kan pumpas upp. Kvar i marken blir bland annat förorenat vatten.

Vatten används i stora mängder, ca 1,8 miljarder liter varje dag Det förbrukade och starkt förorenade vattnet deponeras i konstgjorda avfallsdammar, vilka sägs vara världens största konstgjorda ”sjöar”. Fåglar måse skrämmas iväg för att de inte ska landa på vattenytan och förgiftas. Vad händer om vattnet i dessa dammar läcker ut till grundvattnet?

Det krävs mycket energi för att utvinna oljan; för att producera tre fat olja ur oljesand använder man naturgas motsvarande två fat olja!

All ny utvinning av fossila bränslen bidrar till att öka utsläppen av växthusgaser. Men utvinningen av olja från särskilt ”smutsiga” källor, som den kanadensiska oljesanden, ger så stora extra nackdelar att det är förvånande att de över huvud taget godkänns. En förklaring, som bland annat gäller Kanada, är att utvinningen sker i glesbygder där det är ont om andra ekonomiska utvecklingsmöjligheter och där de som drabbas av markförstörelse och vattenföroreningar är politiskt svaga grupper såsom ursprungsbefolkningar.

Se till exempel VA.se.

Slutförvaring av kärnkraftsavfall?

Atomavfallsbolaget SKB vill slutförvara avfallet från svenska kärnkraftverk vid – eller snarare djupt under – Forsmark. Där ska det kunna ligga i "säkert" förvar i hundra tusen år medan radioaktiviteten långsamt klingar av.

Hundratusen år? Även om framtida generationer skulle ha turen att slippa jordskalv på just den platsen – vilket det inte finns några garantier för – gäller det förstås att SKB ser till att det blir ordentligt skyltat på platsen så ingen får för sig att börja gräva där om några tiotusen år eller så. Det gäller alltså att tillverka skyltar som står sig i väder och vind i hundratusen år och utforma budskapet på ett språk som står sig lika länge…

Det är en utmaning som mest känns som en vild chansning.

Men det finns en annan möjlighet. Vad som istället behövs är en säker förvaring av avfallet tills vi har utvecklat och byggt nya kärnkraftverk som kan använda dagens avfall till framtida bränsle.

De stora nackdelarna med nuvarande kärnkraftverk är de tre säkerhetsriskerna:

1. Risken att kärnkraftverk också utnyttjas för att tillverka kärnvapen.

2. Risken för haverier (med utsläpp av radioaktivitet). Säkerheten har utvecklas långt sedan Tjernobyl-haveriet 1986, men det finns gott om gamla kraftverk som skulle kunna bli nya ”Tjernobyl” och några hundraprocentiga garantier existerar inte heller för de mest moderna kraftverken.

3. Risken med lagringen av utbränt och höggradigt radioaktivt kärnbränsle på säkert sätt i många tiotusentals år – en utmaning som vi ännu inte löst.

De tre säkerhetsriskerna är vart och ett tillräckliga skäl för avveckling av nuvarande kärnkraft och för att inte bygga fler kraftverk av nuvarande typ.

Men den tredje risken – avfallet – är också ett tillräckligt skäl för att vidareutveckla kärnkraftsteknologin.

Istället för att – med ”varm” hand – överlämna detta avfall till framtida generationer att förvalta, borde vi av etiska skäl ta hand om det själva. Enda kända sättet är att utveckla kärnkraftsteknik som återanvänder det förbrukade bränslet, dvs använder dagens avfall som bränsle och som nytt avfall får en restprodukt som är både mindre farlig och mindre långlivad. Sådan teknik håller på att utvecklas – kärnkraftens s.k. ”generation IV”.

När en ny generation kärnkraftverk är färdig att tas i bruk finns det gott om bränsle i form av avfallet från gamla kraftverk. Vissa förespråkare hävdar att avfallet skulle räcka till att täcka jordens energibehov med sådana kraftverk i sju hundra år!

Så, avfallet från dagens kärnkraftverk behöver en säker tillfällig förvaring – i väntan på att fjärde generationens kärnkraftverk blir verklighet. Var skeptisk mot allt tal som "slutförvaring".

Se: Integral Fast Reactor