Israeliska fredsrörelsen ett ”virus”...

Moshe Yaalon, Israels vice preminärminister, liknar den israeliska fredsrörelsen Peace Now! vid ett virus. Vid ett möte nyligen yttrande han bland annat följande: “We are dealing again with a situation where the virus, which is Peace Now, and, if you will, the elite, their damage is very great. As far as I’m concerned, Jews should be permitted to live forever in all parts of Israel.” (Se Democracy Now!)

Med ”all parts of Israel” syftar Yaalon inte bara på det Israel som är erkänt av större delen av det internationella samfundet utan även på det ockuperade palestinska området, främst Västbanken. Kanske han även syftar på det ”stor-Israel” som har förekommit i de sionistiska visionerna och som sträcker sig långt utanför det Palestina som Storbritannien av Nationernas Förbund fick som s.k. mandatområde efter första världskriget, för att där medverka till att skapa ett nationellt hem för judar – medan man samtidigt enligt mandat-dokumentets artikel 2 skulle garantera ”the civil and religious rights of all the inhabitants of Palestine, irrespective of race and religion”.

Se även min artikel om Konfliktens bakgrund, utveckling och utsikter.. på min hemsida (www.torepersson.se).

”Vår beskärda del”

är titeln på en ny bok om klimat-krisen som jag idag fått i handen. Den är skriven av David Jonstad och utgiven av Ordfront. Jag har ännu bara börjat läsa den, men så här långt är den mycket lovande, en utmärkt bok faktiskt. Författaren jämför bland annat klimat-krisen med hur USA, Storbritannien och Sverige hanterade problemen med försörjningen under andra världskriget. Slutsatsen är att människor inte har några problem med att acceptera drastiska åtgärder – som till exempel ransoneringar – bara man inser lägets allvar, tror att åtgärderna hjälper och att bördorna fördelas rättvist mellan alla medborgare.

P.S: På min hemsida (www.torepersson.se) kan du på sidan om Klimat-förändring få en lättläst översikt över klimat-frågan.

Stjäl Israel organ från döda palestiniers kroppar?

En artikel i Aftonbladet av Donald Boström har väckt stor uppmärksamhet, både här och i Israel. I artikeln ställer Boström frågan om Israel stjäl inre organ från kropparna av palestinier på Västbanken som dödats i konfrontationer med israeliska armén? Myndigheter i Israel har upprörts, till och med så mycket att svenska ambassadören i Tel Aviv på eget bevåg – och tydligen utan stöd av svenska UD – protesterat mot artikeln. Här i Sverige har både Boström och Aftonbladet anklagats för antisemitism och Boström har mordhotats.

Vad är det då som Donald Boström egentligen skrev? Han skrev om de misstankar som finns bland ett antal palestinier, speciellt de som sett kropparna av döda familjemedlemmar som återlämnats flera dagar efter att de dödats och där kropparna tydligt skurits upp för att sedan ha sytts ihop igen. Normala obduceringar? Kanske, men omständigheterna och arméns förklaringar, de som Boström citerar, lämnar en del tvivel.

Dessutom har Israel – igen enligt Boströms artikel – en historia av tvivelaktiga beteenden när det gäller organhandel. Så artikeln är inte, som påstods i DN idag (den 20 augusti), helt utan belägg.

Men vad gör då israeliska UD? Svarar på frågorna och förklarar hur det ligger till? Nej, istället bryter de ut i en slags hatkampanj mot Boström och Aftonbladet. Just detta faktum, att de inte bemöter sakkritiken, blir åtminstone för mig ytterligare en anledning att tvivla på deras hantering av döda palestinier.

Aftonbladet verkar ha valt att publicera Donald Boströms artikel efter viss tvekan. Däremot verkar det inte som om redaktionen funderat på det tredje alternativet (utöver att publicera eller att inte publicera). Detta tredje alternativ hade varit att satsa på en egen undersökning, genom att t.ex. anlita en oberoende obducent som med några palestinska familjers samtycke kunde kontrollera om några organ saknades eller ej. Det hade krävt en större insats från tidningens sida, men om det hade visat sig att organ faktiskt stulits, ja då hade man inte bara haft en tvivelaktig artikel utan ett världs-scoop.

Haaretz, en av Israels dagstidningar har kommenterat historien och skriver t.ex. idag med anledning av att Aftonbladets chefredaktör försvarar publiceringen: ”The editor of Aftonbladet on Wednesday hit back hard at both Bonnier and Israeli critics for attacking his paper's coverage, and accused them of hiding behind claims of anti-Semitism to avoid the subject raised in the article.”

Nu väntar jag bara på att Haaretz och andra israeliska dagstidningar i handling ska bevisa att i alla fall de inte gömmer sig bakom ”…claims of anti-Semitism to avoid the subject raised in the article”.

Brott mot framtida generationer?

World Future Council, grundad av bland andra Jakob von Uexkull, han som skapade Right Livelihood-priset (det alternativa Nobel-priset) har bland annat föreslagit en ny brotts-kategori: Brott mot framtida generationer. Definitionen är “Acts that cause long-term, severe and widespread damage to the natural environment and the health of human populations or threaten to destroy entire ecosystems and species of life.”

Syftet med denna nya brottsrubrik är att skipa rättvisa för framtida generationer. Man vill på kort sikt skapa medvetenhet om nödvändigheten av en sådan här lagstiftning för att på sikt få den införd som en del av internationell lag.

Ett exempel på ett sådant ”brott” mot framtida generationer som vi håller på att begå är de klimat-förändringar som vi med stor sannolikhet håller på att skapa med våra utsläpp av växthusgaser. Det är ett särskilt tydligt exempel, eftersom konsekvenserna förmodligen inte kommer att bli så dramatiska under de närmaste årtiondena, den period då flertalet av dagens beslutsfattare fortfarande kommer att vara vid liv. Det är istället deras och våra barn och barnbarn som kommer att drabbas av vår livsstil idag.

Jag har skrivit ganska utförligt om detta på min hemsida.

”Israel har en fredspartner”

I Israel har det länge varit en allmän ”sanning”, och inte enbart inom den politiska högern, att det inte finns någon på den palestinska sidan att föra fredsförhandlingar med. Att det inte funnits någon som representerat palestinierna på Västbanken och Gaza och som seriöst varit intresserade av att förhandla om en varaktig fred.

Nu slår ledarredaktionen för den israeliska dagstidningen Haaretz fast att det visst finns en sådan partner. Fatahs partikongress. som nu är samlad i Betlehem för första gången på 20 år, inleddes med åtskilligt av interna strider mellan olika fraktioner. Det handlade då framför allt om tillsättandet av ett antal ledande poster.

Men när det gällde inställningen till konflikten blev enigheten desto påtagligare och kongressen slog fast att målet är en tvåstats-lösning med:

– ett självständigt Palestina på Västbanken och i Gaza, inom de gränser som gällde före sexdagarskriget 1967, dvs på 22 procent av den yta som före 1948 var det brittiska mandatet Palestina,

– östra Jerusalem som huvudstad, samt

– en överenskommelse med Israel om en rättvis lösning av flyktingproblemet.

Kongressen avslog kravet på att erkänna Israel som en ”judisk stat”, vilket enligt min mening är mycket förståeligt – inte minst med tanke på den femtedel av landets befolkning som utgörs av israeliska palestinier (som är israeliska medborgare).

Fatahs kongress slog däremot också fast att om förhandlingarna under överskådlig tid inte leder till något slut på konflikten, då förbehåller man sig rätten att kämpa för palestiniernas frihet med andra legitima medel, inklusive att bekämpa bosättarna på Västbanken och de styrkor som skyddar bosättarna.

Se Haaretz för mer detaljer.

Det kom ett brev från en f.d. sionist…

En av de gamla veteranerna i Israel, Dov Yermiya, en av dem som var med och byggde landet men som hade en vision om ett annat land än dagens Israel, har beslutat sig för att lämna landet och har förklarat sina skäl i ett brev till sina vänner. En av vännerna, Uri Avnery, kommenterar brevet i en artikel på openDemocracy.

Uri Avnery instämmer i Yermiyas beskrivning av landet och skriver bland annat:

”There were days when we could stand up anywhere in the world and proudly declare “I am an Israeli”. No one can do that now. The name of Israel has become mud. Since the Gaza War, in which our army poured molten lead onto men, women and children, many Israelis avoid speaking Hebrew in the streets of foreign cities and the IDF has ordered the faces of some of its officers – those whose rank equals yours – be obscured in pictures published in the media.

Why did this happen? When did this happen?”

Men Avnery försöker få Yermiya att ändra sitt beslut att lämna landet, därför att:

”Even at your respectable age, and precisely because of it and because of what you represent, you must be a compass for the young and tell them: This state belongs to you, you can change it, don’t allow the nationalist wreckers to steal it from you!”

Läs artikeln!

Vi måste lämna oljan innan oljan lämnar oss…

I en intervju för The Independent säger Fatih Birol, chefsekonom vid IEA (International Energy Agency) att oljan håller på att ta slut fortare än man tidigare förutsåg och att det därför är hög tid att växla om till andra energikällor, ”we have to leave oil before oil leaves us”.

Fatih Birol varnar för att högre oljepriser kan hota återhämtningen efter finanskrisen. Men den stora faran är att högre oljepriser gör det lönsamt att utvinna även den olja som är mer svår att ta hand om och därmed dyrare. Om priserna på olja blir tillräckligt höga blir i princip alla oljeförekomster lönsamma, även de som orsakar de största miljöskadorna. Ett exempel är utvinningen av olja ur de stora förekomsterna med s.k. oljesand i provinsen Alberta i västra Kanada – världens kanske mest miljöfarliga projekt idag?

Oljesanden i Alberta ligger i lager under ett markområde omfattande ungefär 140 000 kvadratkilometer (nästan ett och ett halvt Lappland) och idag påverkas ca 500 kvadratkilometer av brytningen. Ungefär en femtedel av oljesanden ligger nära markytan och grävs upp i dagbrott, för att sedan blandas med varmt vatten så att oljan frigörs från sanden. Det är den del som är lättast att utvinna. Resten, ca fyra femtedelar, ligger så djupt att het ånga måste pumpas ner i marken för att få oljan att lossna från sanden så att den kan pumpas upp. Kvar i marken blir bland annat förorenat vatten.

Vatten används i stora mängder, ca 1,8 miljarder liter varje dag Det förbrukade och starkt förorenade vattnet deponeras i konstgjorda avfallsdammar, vilka sägs vara världens största konstgjorda ”sjöar”. Fåglar måse skrämmas iväg för att de inte ska landa på vattenytan och förgiftas. Vad händer om vattnet i dessa dammar läcker ut till grundvattnet?

Det krävs mycket energi för att utvinna oljan; för att producera tre fat olja ur oljesand använder man naturgas motsvarande två fat olja!

All ny utvinning av fossila bränslen bidrar till att öka utsläppen av växthusgaser. Men utvinningen av olja från särskilt ”smutsiga” källor, som den kanadensiska oljesanden, ger så stora extra nackdelar att det är förvånande att de över huvud taget godkänns. En förklaring, som bland annat gäller Kanada, är att utvinningen sker i glesbygder där det är ont om andra ekonomiska utvecklingsmöjligheter och där de som drabbas av markförstörelse och vattenföroreningar är politiskt svaga grupper såsom ursprungsbefolkningar.

Se till exempel VA.se.

Allt fler kinesiska föräldrar hoppas på att få en dotter…

Kinas ett-barns-politik, som har lett till att Kina idag har 300-400 miljoner färre invånare än vad man annars förmodligen hade haft, har också lett till ett stort överskott av söner. Det finns ungefär 32 miljoner fler unga män än unga kvinnor i landet, av en total befolkning på mer än 1 300 miljoner.

Anledningen till det stora överskottet på söner är dels att söner traditionellt värderas högre än döttrar, speciellt inom jordbruket där de förväntas överta föräldrarnas gård, dels att det framför allt är sönerna – eller sonen – som förväntas ta hand om föräldrarna när de blivit gamla.

Men, pojk-överskottet har enligt China Digital Times fått en del icke önskade konsekvenser: framför allt att söner kostar mer än döttrar i de stora städerna. Därför hoppas ett ökande antal föräldrar numera på att få en dotter istället för en son.

Man kan tillägga att det också blivit alltmer uppenbart för alltfler att det blivit allt svårare för unga män att finna en äktenskapspartner. Dessutom visar det sig att söner i karriären inte längre självklart är så pigga på att ta hand om sina föräldrar; döttrar anses mer pålitliga.