Allmänningens eller den kortsiktiga profitens tragedi?

I dagens DN, på Insidan, refereras okritiskt till Garrett Hardins essä ”The Tragedy of the Commons” (Allmänningens tragedi), som publicerades i tidskriften Science 1968. Hardin menade att allmänningar (t.ex. en bys gemensamma betesmark) med nödvändighet kommer att överutnyttjas därför att de som brukar den, var och en, oundvikligen kommer att vilja maximera sina egna vinster på de andras bekostnad – vilket kommer att leda till att allmänningarna kommer att förstöras. Det är den påstådda tragedin.

Hardins essä är en av de mest citerade och publicerade – men det hindrar inte att den är ogrundad, vilket ett antal kritiker visat. Det faktum att det finns allmänningar som existerat i hundratals år är i sig ett bevis på att de faktiskt fungerar och att de inte överutnyttjats – i alla fall inte som en slags naturlag. Uppfattningen att de skulle leda till en tragedi tycks vara en ren hypotes, som inte grundas på annat än den världsbild somomfattas av många ekonomer och som går ut på att var och en av oss enbart strävar efter att kortsiktigt skapa egna fördelar.

Detta att man försöker maximera sina vinster brukar av ekonomer kallas ett ”rationellt” argument och sådana personer betecknas som ”rationella” – till skillnad mot dem som även har andra motiv än att på kort sikt bara söka vinstmaximering. Det är mycket troligt att det inte finns så många som är ”rationella” i denna mening och att de allra flesta planerar mycket mer långsiktigt. Det är nog så att om Garrett Hardin teoretiskt kunde räkna ut att kortsiktig vinstmaximering kommer att leda till tragedier – i alla fall om man samnyttjar allmänningar – ja då kunde de som är beroende av dessa allmänningar också räkna ut vad överutnyttjande leder till och därmed bestämma sig för att avstå från sådant kortsiktigt beteende. Vilket också förefaller vara det som man i allmänhet gjort.

Detta är egentligen ett exempel på motsättningen mellan å ena sidan kapitalism och å andra sidan en mer traditionell bevarande-ekonomi. ”Kapitalisten” utgår från att man ska utnyttja resurser för att få snabba vinster – vilket förutsätter kortsiktigt tänkande. ”Bevararen” utgår däremot från att man ska bevara resurser för att de ska räcka länge, inte bara under ens egen livstid utan också under barnens och barnbarnens – och därmed krävs med nödvändighet ett långsiktigt tänkande.

Den traditionella allmänningen var aldrig en helt fri resurs. Den brukades av flera – till exempel av invånarna i en by – enligt sedvänjor som reglerade nyttjandet och som var kända av alla. När sådana system faller sönder beror det vanligen inte på att några av nyttjarna börjar överutnyttja allmänningen utan på att den exploateras av intressen utifrån, av staten eller av privata företag.

En av Hardins kritiker, G. N. Appell, skriver till exempel att sammanbrott av allmänningar ”… is caused by the intrusion from governments outside the local socioeconomic system”, dvs … orsakas av intrång av regeringar utanför det lokala socioekonomiska systemet (”Hardin's Myth of the Commons – The Tragedy of Conceptual Confusions” 1993).

Man kan se detta idag i till exempel regnskogarna. Det är inte ursprungsbefolkningarna i dessa områden som står för plundrandet, de har levat där i många generationer och bevarat och samnyttjat skogarna. Det är stater och företag, drivna av kortsiktiga vinstintressen, som står för ödeläggelsen.

Antalet bosättare på Västbanken ca en halv miljon

Jag ser i Dagens Nyheter (28 juli) en uppgift på att antalet israeliska bosättare på Västbanken nu ska vara över 300 000 – vilket är vad det står i rubriken. Sist i notisen står det ett förtydligande om att detta antal gäller Västbanken exklusive östra Jerusalem, men risken är förstås att vad läsarna eventuellt kommer ihåg är vad som står i rubriken. Och det är bara den siffran – 300 000 – som man talar om i Israel, därför att bosättarna i östra Jerusalem inte betraktas som ”bosättare”. Anledningen är att östra Jerusalem annekterades av Israel efter sexdagarskriget 1967 och därmed i Israel betraktas som en del av landet.

Denna ”annektering” har inte erkänts av det internationella samfundet (FN etc) och strider mot internationell lag. Därför är det viktigt att man i rapporteringen inte okritiskt anpassar sig till Israels beskrivningar av situationen. Sanningen är nämligen att antalet bosättare på ockuperat palestinskt område (Västbanken, inklusive östra Jerusalem) nu uppgår till ca en halv miljon (479 500 vid slutet av 2008).

Demonstranter mot företagsförsäljning i Kina dödade VD

Arbetarna vid ett stålverk i Tonghua i nordöstra Kina (Jilin-provinsen) protesterade den 24 juli mot en planerad försäljning av det statligt ägda stålverket till ett privat företag, Jianlong. Upploppet blev våldsamt, med åtminstone 10 000 protesterande och ett antal skadade plus tre förstörda polisbilar. En chef från Jianlong, som tidigare fungerat som tillfällig chef vid stålverket och bland annat retat arbetarna med sin överlägsna stil, slogs ihjäl av de protesterande arbetarna, som enligt uppgift också hindrade en ambulans och polisen från att rädda honom. Försäljningsplanerna har enligt uppgift stoppats, i alla fall tillfälligt.

De stora inkomstklyftorna retade också upp arbetarna. Den dödade chefen fick tre miljoner yuan (ungefär lika mycket i kronor) i lön förra året medan pensionerade arbetare vid stålverket fått 200 yuan i månaden.

Sådana här protester är inte ovanliga i Kina, men det speciella den här gången är reaktionerna i övriga Kina. I olika politiska forum på Internet får de protesterande ett starkt stöd, i många fall med uttryck som ”det var rätt åt honom” (dvs den dödade chefen) – och hittills utan att dessa sympati-yttringar hindrats. Däremot har det hittills inte kommit några kommentarer – eller tillrättalägganden – från den politiska ledningen.

Ryssland försäkrar sig om att förbli en andrarangsmakt

Jag ser i Svenska Dagbladet (21 juli 2009) att Vladimir Putin, Rysslands premiärminister, vill förbjuda utländska lärare att undervisa vid ryska universitet. Hmmm…

2007 publicerades en bok i USA av Amy L. Chua med titeln ”Day of Empire: How Hyperpowers Rise to Global Dominance -- and Why They Fall”. Med ”hyperpowers” avser Amy Chua inte bara vanliga stormakter utan sådana som verkligen dominerat och överglänst alla andra makter, som till exempel Romarriket och Mongolväldet under Djingis Khan.

Vad som karateriserar dessa ”hyperpowers” är, enligt Amy Chua, att de alla var ”toleranta” mot andra folk, inklusive besegrade och minoriteter av olika slag. Det handlade inte nödvändigtvis om tolerans i form av medkänsla med andra individer utan snarare om öppenhet för alla slags idéer, andras erfarenheter och nya kunskaper. När dessa välden i denna mening började bli intoleranta och nationalistiska, då började också deras tillbakagång.

Om Putins förslag blir lag blir det närmast en garanti för att Ryssland kommer att förbli en andraplansmakt – om ens det – oavsett hur nationalismen frodas och krigsmakten byggs ut.

Ge israeler och palestinier ett erbjudande de inte kan tacka nej till

President Obama försöker få igång nya fredsförhandlingar mellan israeler och palestinier, men risken är stor att det inte leder till något konkret resultat – som så många gånger förr. Ett alternativ är att ge parterna ett ”erbjudande som de inte kan tacka nej till”.

Barack Obama har gett den israeliska regeringen en tydlig signal: ett totalt stopp för utbyggnaden av alla bosättningar på det ockuperade Västbanken är en nödvändig förutsättningar för meningsfulla fredsförhandlingar mellan israeler och palestinier, med sikte på en tvåstats-lösning, med Israel och ett självständigt Palestina som grannar. Israels premiärminister, Bibi Netanyahu, har uppenbarligen uppfattat de nya signalerna frånWashington och sagt sig accepterat en tvåstats-lösning. Den israeliska regeringen har också genomfört ett antal lättnader för palestinierna på Västbanken, framför allt har kontrollerna vid ett antal militära vägspärrar inne på Västbanken blivit lindrigare eller helt upphört.

Men vägspärrarna finns kvar och fortsätter att vara bemannade och några bosättningar säger man sig inte ha för avsikt att stoppa. Netanyahu verkar hoppas att Barack Obama ska bli nöjd om man gör ett antal mindre eftergifter vad gäller exempelvis kontrollerna av palestinierna – vilket inte är kontroversiellt i Israel så länge som det inte leder till självmordsattacker mot israeler. Och den palestinska ”stat” som man säger sig acceptera är kringgärdad med så många villkor att den knappast kan kallas självständig.

Det förefaller vara upplagt för en ny omgång förhandlingar – för vilken gång i ordningen? – som inte kommer att leda till någon konstruktiv lösning. Trots att det egentligen borde finnas förutsättningar att komma fram till en lösning eftersom majoriteten av israeler och palestinier tycks vara beredda att kompromissa. Den 22 april 2009 publicerade t.ex. den israeliska dagstidningen Haaretz resultatet av en opinionsmätning, som visar att tre fjärdedelar av palestinierna (74 procent) och israelerna (78 procent) är beredda att leva i fred med varandra i två separata stater.

Men båda parter, Israels regering och den palestinska myndigheten för de självstyrande områdena på Västbanken, är politiskt svaga och verkar varken ha kraft eller vilja att stå emot de minoriteter på ömse sidor för vilka ordet ”kompromiss” inte existerar. På den israeliska sidan är det de extrema bosättarna på Västbanken, och deras allierade politiska partier, som anser att hela Västbanken tillhör det historiska Israel, givet till judarna av Gud, och därför aldrig kan förhandlas bort. På den palestinska sidan är det främst det islamiska Hamas, som ser hela området, Palestina och Israel, som en gudomlig förläning åt muslimerna som inte heller kan förhandlas bort.

Kan Barack Obama hantera denna situation? Viljan verkar han ha och även nödvändiga insikter – i alla fall mer av den varan än hans företrädare – men har han tillräcklig kraft att tvinga parterna att komma fram till en lösning på hela konflikten?

I Dissent Magazine föreslår Sari Nusseibeh, professor vid Al-Quds-universitetet i Jerusalem, att president Obama griper sig an problemet på helt nytt sätt. Istället för att försöka engagera parterna i nya långdragna förhandlingar borde han istället ge dem ett erbjudande de inte kan tacka nej till. Vad Obama skulle kunna göra är att utarbeta ett utkast till ett fredsavtal och presentera det för parterna. Istället för att be dem acceptera det borde han helt enkelt be dem lägga fram det för allmän omröstning bland alla israeler och alla palestinier. För att förenkla för de röstande att ta ställning borde frågan man ställer vara villkorlig, d.v.s. man kan välja att acceptera förslaget under förutsättning att motståndarsidan också accepterar det.

Vem skulle, med någon trovärdighet, kunna säga nej till en sådan demokratisk process?

Om majoriteten av israeler och palestinier godkänner utkastet till fredsavtal skulle det dels sätta press på respektive regeringar att verkligen genomföra ett fredsavtal, dels ge dem råg i ryggen att stå emot extremisterna på ömse sidor.

Slutförvaring av kärnkraftsavfall?

Atomavfallsbolaget SKB vill slutförvara avfallet från svenska kärnkraftverk vid – eller snarare djupt under – Forsmark. Där ska det kunna ligga i "säkert" förvar i hundra tusen år medan radioaktiviteten långsamt klingar av.

Hundratusen år? Även om framtida generationer skulle ha turen att slippa jordskalv på just den platsen – vilket det inte finns några garantier för – gäller det förstås att SKB ser till att det blir ordentligt skyltat på platsen så ingen får för sig att börja gräva där om några tiotusen år eller så. Det gäller alltså att tillverka skyltar som står sig i väder och vind i hundratusen år och utforma budskapet på ett språk som står sig lika länge…

Det är en utmaning som mest känns som en vild chansning.

Men det finns en annan möjlighet. Vad som istället behövs är en säker förvaring av avfallet tills vi har utvecklat och byggt nya kärnkraftverk som kan använda dagens avfall till framtida bränsle.

De stora nackdelarna med nuvarande kärnkraftverk är de tre säkerhetsriskerna:

1. Risken att kärnkraftverk också utnyttjas för att tillverka kärnvapen.

2. Risken för haverier (med utsläpp av radioaktivitet). Säkerheten har utvecklas långt sedan Tjernobyl-haveriet 1986, men det finns gott om gamla kraftverk som skulle kunna bli nya ”Tjernobyl” och några hundraprocentiga garantier existerar inte heller för de mest moderna kraftverken.

3. Risken med lagringen av utbränt och höggradigt radioaktivt kärnbränsle på säkert sätt i många tiotusentals år – en utmaning som vi ännu inte löst.

De tre säkerhetsriskerna är vart och ett tillräckliga skäl för avveckling av nuvarande kärnkraft och för att inte bygga fler kraftverk av nuvarande typ.

Men den tredje risken – avfallet – är också ett tillräckligt skäl för att vidareutveckla kärnkraftsteknologin.

Istället för att – med ”varm” hand – överlämna detta avfall till framtida generationer att förvalta, borde vi av etiska skäl ta hand om det själva. Enda kända sättet är att utveckla kärnkraftsteknik som återanvänder det förbrukade bränslet, dvs använder dagens avfall som bränsle och som nytt avfall får en restprodukt som är både mindre farlig och mindre långlivad. Sådan teknik håller på att utvecklas – kärnkraftens s.k. ”generation IV”.

När en ny generation kärnkraftverk är färdig att tas i bruk finns det gott om bränsle i form av avfallet från gamla kraftverk. Vissa förespråkare hävdar att avfallet skulle räcka till att täcka jordens energibehov med sådana kraftverk i sju hundra år!

Så, avfallet från dagens kärnkraftverk behöver en säker tillfällig förvaring – i väntan på att fjärde generationens kärnkraftverk blir verklighet. Var skeptisk mot allt tal som "slutförvaring".

Se: Integral Fast Reactor

Europas ansvar för Israel-Palestina-konflikten

Drömmen om ett judiskt hemland var en följd av nationalistiska strömningar och förföljelser av judar i Europa. Men det blev palestinierna som fick betala för europeernas historiska försyndelser gentemot judarna. Därför borde Europa ha ett särskilt ansvar att medverka till en hållbar och rättvis fred i Mellanöstern.

Att judarna under 1900-talet skulle få ett eget hemland efter århundranden av förföljelser var naturligtvis i högsta grad rättvist. På den tiden när den sionistiska rörelsen bildades, för drygt hundra år sedan, tycktes det också vara den enda lösning som kunde garantera judarna den grundläggande säkerhet som andra folk med egna stater åtnjöt.

Däremot var det naturligtvis inte alls rättvist att just palestinierna skulle få betala priset, dvs släppa till mark för denna statsbildning. Européerna, de som främst hade förbrutit sig mot judarna, slapp därmed hela problemet med att frigöra ett tillräckligt stort område för en judisk nation. Det är så att säga lätt att vara generös när man låter någon annan betala…

Just därför att de europeiska staterna såg till att de inte behövde släppa till mark till en judisk nation har de ett ansvar för att se till att minimera konsekvenserna för det palestinska folket.

Det är förmodligen bara USA, eventuellt tillsammans med exempelvis EU (Europeiska Unionen), som skulle kunna tvinga på parterna en fredsuppgörelse. Men vad EU ensamt kan göra är att utnyttja sin ekonomiska styrka.

EU kan t.ex. sluta särskilda handelsavtal med både Israel och den palestinska myndigheten, men på vissa mycket tydliga villkor. Om t.ex. palestinierna uppfyller sina villkor först sluter man avtal med dem och Israel får vänta tills de uppfyller sina villkor. Alla villkor måste naturligtvis handla om konkreta förändringar på marken och inte om uttalanden eller formella beslut.

Ett sådant villkor för Israel borde vara en rimlig tidsplan för avveckling av alla israeliska bosättningar på Västbanken. Ett handelsavtal skulle då kunna gälla förutsatt att planen genomförs, det vill säga att bosättningar avvecklas och konfiskerad mark återlämnas till de ursprungliga ägarna.

Slutmålet kan inte gärna vara något mindre än avveckling av alla bosättningar, ett upphörande av ockupationen och upprättandet av ett självständigt Palestina. Det kan vara skäl att påminna sig om att det ockuperade palestinska området – Västbanken och Gaza – omfattar 22 procent av det ursprungliga område som enligt ett beslut i FN (Förenta Nationerna) 1947 skulle delas i två ungefär lika stora delar, en judisk och en arabisk. Den icke föraktliga kompromiss som det innebär att nöja sig med 22 procent som grund för en palestinsk stat gick PLO (Palestine Liberation Organization) med på redan 1988. Israel skulle alltså få behålla 78 procent, det område man kontrollerade före sexdagarskriget 1967 och som FN kräver att Israel drar sig tillbaka till.

Historien kan inte göras ogjord och man kan inte rätta till alla begångna oförrätter. Men det minsta man kan kräva är att gamla orättvisor inte förvärras och att de som drabbats om möjligt blir kompenserade. Det borde till och med ligga i parternas egna intressen att se till att lösningen på konflikten blir så ”rättvis” som möjligt. Att tvinga motståndaren till underkastelse är ingen grund för en stabil fred. Det finns avskräckande exempel; första världskriget slutade i att ena parten tvingades till en förödmjukande fred – och därmed bäddades för andra världskrigets utbrott två decennier senare.

I en asymmetrisk konflikt där den ena parten är starkare än den andra – som den mellan israelerna och palestinierna – ligger det således även i den starkaste partens långsiktiga intressen att se till att den lösning man kommer överens om blir så symmetrisk som möjligt.

Sovjetiska ubåtar?

Historien om de beryktade sovjetiska ubåtar som uppgavs ha härjat i svenska farvatten i början av åttiotalet har flytit upp till ytan igen. Den här gången inte i form av minkar utan i form av misstänkta västtyska ubåtar – en uppgift som svenska militärledningen lär ha hemlighållit för svenska regeringen (DN 5 juli 2009).

För säkerhets skull hemligstämplades någon eller några rapporter i 70 år, vilket skulle kunna innebära att den eventeulla sanningen kommer att uppdagas först när de ansvariga inte längre kan ställas till svars. Om det över huvud taget var något annnat än minkar som ställde till det för de svenska ubåtsspanarna tror jag man kommer att finna att det var amerikanska atomdrivna och kärnvapenbestyckade ubåtar. Anledningen är helt enkelt att de faktiskt hade ett motiv att hålla till i svenska farvatten, vilket de sovjetiska knappast hade.

Den svenska militärledningen kan möjligen ha känt sig upprymd av tanken att Sovjet bedömde Sverige vara ett så allvarligt militärt hot – men vilka andra tror egentligen att så var fallet? Nej, men det fanns ett land som definitivt hade anledning att uppehålla sig i svenska vatten, nämligen USA. Inte för att USA bedömde Sverige vara något hot utan just för att vi inte var något hot som Sovjet behövde oroa sig för. Dessutom var vi officiellt neutrala.

Under kalla krigets dagar levde vi under ett ständigt hot om kärnvapenkrig mellan de två supermakterna, USA och Sovjetunionen. Det var den s.k. terrorbalansen, som gick ut på att den ena parten visserligen skulle kunna anfalla den andra med kärnvapen – men samtidigt visste man att motståndaren hade så många kärnvapen att även om en stor del av dem förstördes i den första överraskande attacken skulle tillräckligt många finnas kvar för att förstöra angriparen.

Det viktigaste vapnet för en sådan tänkt vedergällningsattack var atomdrivna ubåtar bestyckade med kärnvapen som kunde skickas iväg mot ett stort antal mål. Men, för att detta skulle lyckas måste ubåtarna befinna sig i närheten av notståndaren, eftersom de kärnvapen som ubåtarna bar på hade mer begränsad räckvidd än de betydligt större robotar som kunde skickas iväg från baser på land. De sovjetisk ubåtarna måste alltså – om kriget skulle komma – befinna sig nära USA och de amerikanska nära Sovjet.

USA skulle knappast ha tagit risken att skicka sina ubåtar in i sovjetiska farvatten, men Sverige låg inte långt från Sovjet. Sverige var inte heller allierat med USA (i alla fall inte officiellt) och fanns därmed förhoppningsvis inte med på den självklara listan över misstänkta. En amerikansk ubåt skulle kunna ligga still inne i den svenska skärgården och inte göra något väsen av sig – vilket var vad det handlade om för de enheter som var ansvariga för att USA skulle ha kapacitet att slå ut Sovjet om de hade startat ett kärnvapenkrig. Om de amerikanske ubåtarna hade upptäckts av Sovjet, då hade de varit de första som hade attackerats och kapaciteten att slå tillbaka hade gått förlorad.

Men så länge de förblev oupptäckta utgjorde de ett ständigt hot om vedergällning som ingen motståndare skulle kunna bortse från. Och var skulle sådana amerikanska ubåtar kunna hitta bättre platser för beredskapslägen än inne i svårnavigerade svenska skärgårdar – nära Sovjet och samtidigt bättre gömda än på de flesta andra platser.

Jo, förresten, det fanns förstås åtminstone ett militärt motiv för Sovjet att ge sig in med ubåtar, och då framför allt miniubåtar, i den svenska skärgården – nämligen att försöka lokalisera gömda amerikanska ubåtar.