Europas ansvar för Israel-Palestina-konflikten

Drömmen om ett judiskt hemland var en följd av nationalistiska strömningar och förföljelser av judar i Europa. Men det blev palestinierna som fick betala för europeernas historiska försyndelser gentemot judarna. Därför borde Europa ha ett särskilt ansvar att medverka till en hållbar och rättvis fred i Mellanöstern.

Att judarna under 1900-talet skulle få ett eget hemland efter århundranden av förföljelser var naturligtvis i högsta grad rättvist. På den tiden när den sionistiska rörelsen bildades, för drygt hundra år sedan, tycktes det också vara den enda lösning som kunde garantera judarna den grundläggande säkerhet som andra folk med egna stater åtnjöt.

Däremot var det naturligtvis inte alls rättvist att just palestinierna skulle få betala priset, dvs släppa till mark för denna statsbildning. Européerna, de som främst hade förbrutit sig mot judarna, slapp därmed hela problemet med att frigöra ett tillräckligt stort område för en judisk nation. Det är så att säga lätt att vara generös när man låter någon annan betala…

Just därför att de europeiska staterna såg till att de inte behövde släppa till mark till en judisk nation har de ett ansvar för att se till att minimera konsekvenserna för det palestinska folket.

Det är förmodligen bara USA, eventuellt tillsammans med exempelvis EU (Europeiska Unionen), som skulle kunna tvinga på parterna en fredsuppgörelse. Men vad EU ensamt kan göra är att utnyttja sin ekonomiska styrka.

EU kan t.ex. sluta särskilda handelsavtal med både Israel och den palestinska myndigheten, men på vissa mycket tydliga villkor. Om t.ex. palestinierna uppfyller sina villkor först sluter man avtal med dem och Israel får vänta tills de uppfyller sina villkor. Alla villkor måste naturligtvis handla om konkreta förändringar på marken och inte om uttalanden eller formella beslut.

Ett sådant villkor för Israel borde vara en rimlig tidsplan för avveckling av alla israeliska bosättningar på Västbanken. Ett handelsavtal skulle då kunna gälla förutsatt att planen genomförs, det vill säga att bosättningar avvecklas och konfiskerad mark återlämnas till de ursprungliga ägarna.

Slutmålet kan inte gärna vara något mindre än avveckling av alla bosättningar, ett upphörande av ockupationen och upprättandet av ett självständigt Palestina. Det kan vara skäl att påminna sig om att det ockuperade palestinska området – Västbanken och Gaza – omfattar 22 procent av det ursprungliga område som enligt ett beslut i FN (Förenta Nationerna) 1947 skulle delas i två ungefär lika stora delar, en judisk och en arabisk. Den icke föraktliga kompromiss som det innebär att nöja sig med 22 procent som grund för en palestinsk stat gick PLO (Palestine Liberation Organization) med på redan 1988. Israel skulle alltså få behålla 78 procent, det område man kontrollerade före sexdagarskriget 1967 och som FN kräver att Israel drar sig tillbaka till.

Historien kan inte göras ogjord och man kan inte rätta till alla begångna oförrätter. Men det minsta man kan kräva är att gamla orättvisor inte förvärras och att de som drabbats om möjligt blir kompenserade. Det borde till och med ligga i parternas egna intressen att se till att lösningen på konflikten blir så ”rättvis” som möjligt. Att tvinga motståndaren till underkastelse är ingen grund för en stabil fred. Det finns avskräckande exempel; första världskriget slutade i att ena parten tvingades till en förödmjukande fred – och därmed bäddades för andra världskrigets utbrott två decennier senare.

I en asymmetrisk konflikt där den ena parten är starkare än den andra – som den mellan israelerna och palestinierna – ligger det således även i den starkaste partens långsiktiga intressen att se till att den lösning man kommer överens om blir så symmetrisk som möjligt.