Sovjetiska ubåtar?

Historien om de beryktade sovjetiska ubåtar som uppgavs ha härjat i svenska farvatten i början av åttiotalet har flytit upp till ytan igen. Den här gången inte i form av minkar utan i form av misstänkta västtyska ubåtar – en uppgift som svenska militärledningen lär ha hemlighållit för svenska regeringen (DN 5 juli 2009).

För säkerhets skull hemligstämplades någon eller några rapporter i 70 år, vilket skulle kunna innebära att den eventeulla sanningen kommer att uppdagas först när de ansvariga inte längre kan ställas till svars. Om det över huvud taget var något annnat än minkar som ställde till det för de svenska ubåtsspanarna tror jag man kommer att finna att det var amerikanska atomdrivna och kärnvapenbestyckade ubåtar. Anledningen är helt enkelt att de faktiskt hade ett motiv att hålla till i svenska farvatten, vilket de sovjetiska knappast hade.

Den svenska militärledningen kan möjligen ha känt sig upprymd av tanken att Sovjet bedömde Sverige vara ett så allvarligt militärt hot – men vilka andra tror egentligen att så var fallet? Nej, men det fanns ett land som definitivt hade anledning att uppehålla sig i svenska vatten, nämligen USA. Inte för att USA bedömde Sverige vara något hot utan just för att vi inte var något hot som Sovjet behövde oroa sig för. Dessutom var vi officiellt neutrala.

Under kalla krigets dagar levde vi under ett ständigt hot om kärnvapenkrig mellan de två supermakterna, USA och Sovjetunionen. Det var den s.k. terrorbalansen, som gick ut på att den ena parten visserligen skulle kunna anfalla den andra med kärnvapen – men samtidigt visste man att motståndaren hade så många kärnvapen att även om en stor del av dem förstördes i den första överraskande attacken skulle tillräckligt många finnas kvar för att förstöra angriparen.

Det viktigaste vapnet för en sådan tänkt vedergällningsattack var atomdrivna ubåtar bestyckade med kärnvapen som kunde skickas iväg mot ett stort antal mål. Men, för att detta skulle lyckas måste ubåtarna befinna sig i närheten av notståndaren, eftersom de kärnvapen som ubåtarna bar på hade mer begränsad räckvidd än de betydligt större robotar som kunde skickas iväg från baser på land. De sovjetisk ubåtarna måste alltså – om kriget skulle komma – befinna sig nära USA och de amerikanska nära Sovjet.

USA skulle knappast ha tagit risken att skicka sina ubåtar in i sovjetiska farvatten, men Sverige låg inte långt från Sovjet. Sverige var inte heller allierat med USA (i alla fall inte officiellt) och fanns därmed förhoppningsvis inte med på den självklara listan över misstänkta. En amerikansk ubåt skulle kunna ligga still inne i den svenska skärgården och inte göra något väsen av sig – vilket var vad det handlade om för de enheter som var ansvariga för att USA skulle ha kapacitet att slå ut Sovjet om de hade startat ett kärnvapenkrig. Om de amerikanske ubåtarna hade upptäckts av Sovjet, då hade de varit de första som hade attackerats och kapaciteten att slå tillbaka hade gått förlorad.

Men så länge de förblev oupptäckta utgjorde de ett ständigt hot om vedergällning som ingen motståndare skulle kunna bortse från. Och var skulle sådana amerikanska ubåtar kunna hitta bättre platser för beredskapslägen än inne i svårnavigerade svenska skärgårdar – nära Sovjet och samtidigt bättre gömda än på de flesta andra platser.

Jo, förresten, det fanns förstås åtminstone ett militärt motiv för Sovjet att ge sig in med ubåtar, och då framför allt miniubåtar, i den svenska skärgården – nämligen att försöka lokalisera gömda amerikanska ubåtar.