Ge israeler och palestinier ett erbjudande de inte kan tacka nej till

President Obama försöker få igång nya fredsförhandlingar mellan israeler och palestinier, men risken är stor att det inte leder till något konkret resultat – som så många gånger förr. Ett alternativ är att ge parterna ett ”erbjudande som de inte kan tacka nej till”.

Barack Obama har gett den israeliska regeringen en tydlig signal: ett totalt stopp för utbyggnaden av alla bosättningar på det ockuperade Västbanken är en nödvändig förutsättningar för meningsfulla fredsförhandlingar mellan israeler och palestinier, med sikte på en tvåstats-lösning, med Israel och ett självständigt Palestina som grannar. Israels premiärminister, Bibi Netanyahu, har uppenbarligen uppfattat de nya signalerna frånWashington och sagt sig accepterat en tvåstats-lösning. Den israeliska regeringen har också genomfört ett antal lättnader för palestinierna på Västbanken, framför allt har kontrollerna vid ett antal militära vägspärrar inne på Västbanken blivit lindrigare eller helt upphört.

Men vägspärrarna finns kvar och fortsätter att vara bemannade och några bosättningar säger man sig inte ha för avsikt att stoppa. Netanyahu verkar hoppas att Barack Obama ska bli nöjd om man gör ett antal mindre eftergifter vad gäller exempelvis kontrollerna av palestinierna – vilket inte är kontroversiellt i Israel så länge som det inte leder till självmordsattacker mot israeler. Och den palestinska ”stat” som man säger sig acceptera är kringgärdad med så många villkor att den knappast kan kallas självständig.

Det förefaller vara upplagt för en ny omgång förhandlingar – för vilken gång i ordningen? – som inte kommer att leda till någon konstruktiv lösning. Trots att det egentligen borde finnas förutsättningar att komma fram till en lösning eftersom majoriteten av israeler och palestinier tycks vara beredda att kompromissa. Den 22 april 2009 publicerade t.ex. den israeliska dagstidningen Haaretz resultatet av en opinionsmätning, som visar att tre fjärdedelar av palestinierna (74 procent) och israelerna (78 procent) är beredda att leva i fred med varandra i två separata stater.

Men båda parter, Israels regering och den palestinska myndigheten för de självstyrande områdena på Västbanken, är politiskt svaga och verkar varken ha kraft eller vilja att stå emot de minoriteter på ömse sidor för vilka ordet ”kompromiss” inte existerar. På den israeliska sidan är det de extrema bosättarna på Västbanken, och deras allierade politiska partier, som anser att hela Västbanken tillhör det historiska Israel, givet till judarna av Gud, och därför aldrig kan förhandlas bort. På den palestinska sidan är det främst det islamiska Hamas, som ser hela området, Palestina och Israel, som en gudomlig förläning åt muslimerna som inte heller kan förhandlas bort.

Kan Barack Obama hantera denna situation? Viljan verkar han ha och även nödvändiga insikter – i alla fall mer av den varan än hans företrädare – men har han tillräcklig kraft att tvinga parterna att komma fram till en lösning på hela konflikten?

I Dissent Magazine föreslår Sari Nusseibeh, professor vid Al-Quds-universitetet i Jerusalem, att president Obama griper sig an problemet på helt nytt sätt. Istället för att försöka engagera parterna i nya långdragna förhandlingar borde han istället ge dem ett erbjudande de inte kan tacka nej till. Vad Obama skulle kunna göra är att utarbeta ett utkast till ett fredsavtal och presentera det för parterna. Istället för att be dem acceptera det borde han helt enkelt be dem lägga fram det för allmän omröstning bland alla israeler och alla palestinier. För att förenkla för de röstande att ta ställning borde frågan man ställer vara villkorlig, d.v.s. man kan välja att acceptera förslaget under förutsättning att motståndarsidan också accepterar det.

Vem skulle, med någon trovärdighet, kunna säga nej till en sådan demokratisk process?

Om majoriteten av israeler och palestinier godkänner utkastet till fredsavtal skulle det dels sätta press på respektive regeringar att verkligen genomföra ett fredsavtal, dels ge dem råg i ryggen att stå emot extremisterna på ömse sidor.