Allmänningens eller den kortsiktiga profitens tragedi?

I dagens DN, på Insidan, refereras okritiskt till Garrett Hardins essä ”The Tragedy of the Commons” (Allmänningens tragedi), som publicerades i tidskriften Science 1968. Hardin menade att allmänningar (t.ex. en bys gemensamma betesmark) med nödvändighet kommer att överutnyttjas därför att de som brukar den, var och en, oundvikligen kommer att vilja maximera sina egna vinster på de andras bekostnad – vilket kommer att leda till att allmänningarna kommer att förstöras. Det är den påstådda tragedin.

Hardins essä är en av de mest citerade och publicerade – men det hindrar inte att den är ogrundad, vilket ett antal kritiker visat. Det faktum att det finns allmänningar som existerat i hundratals år är i sig ett bevis på att de faktiskt fungerar och att de inte överutnyttjats – i alla fall inte som en slags naturlag. Uppfattningen att de skulle leda till en tragedi tycks vara en ren hypotes, som inte grundas på annat än den världsbild somomfattas av många ekonomer och som går ut på att var och en av oss enbart strävar efter att kortsiktigt skapa egna fördelar.

Detta att man försöker maximera sina vinster brukar av ekonomer kallas ett ”rationellt” argument och sådana personer betecknas som ”rationella” – till skillnad mot dem som även har andra motiv än att på kort sikt bara söka vinstmaximering. Det är mycket troligt att det inte finns så många som är ”rationella” i denna mening och att de allra flesta planerar mycket mer långsiktigt. Det är nog så att om Garrett Hardin teoretiskt kunde räkna ut att kortsiktig vinstmaximering kommer att leda till tragedier – i alla fall om man samnyttjar allmänningar – ja då kunde de som är beroende av dessa allmänningar också räkna ut vad överutnyttjande leder till och därmed bestämma sig för att avstå från sådant kortsiktigt beteende. Vilket också förefaller vara det som man i allmänhet gjort.

Detta är egentligen ett exempel på motsättningen mellan å ena sidan kapitalism och å andra sidan en mer traditionell bevarande-ekonomi. ”Kapitalisten” utgår från att man ska utnyttja resurser för att få snabba vinster – vilket förutsätter kortsiktigt tänkande. ”Bevararen” utgår däremot från att man ska bevara resurser för att de ska räcka länge, inte bara under ens egen livstid utan också under barnens och barnbarnens – och därmed krävs med nödvändighet ett långsiktigt tänkande.

Den traditionella allmänningen var aldrig en helt fri resurs. Den brukades av flera – till exempel av invånarna i en by – enligt sedvänjor som reglerade nyttjandet och som var kända av alla. När sådana system faller sönder beror det vanligen inte på att några av nyttjarna börjar överutnyttja allmänningen utan på att den exploateras av intressen utifrån, av staten eller av privata företag.

En av Hardins kritiker, G. N. Appell, skriver till exempel att sammanbrott av allmänningar ”… is caused by the intrusion from governments outside the local socioeconomic system”, dvs … orsakas av intrång av regeringar utanför det lokala socioekonomiska systemet (”Hardin's Myth of the Commons – The Tragedy of Conceptual Confusions” 1993).

Man kan se detta idag i till exempel regnskogarna. Det är inte ursprungsbefolkningarna i dessa områden som står för plundrandet, de har levat där i många generationer och bevarat och samnyttjat skogarna. Det är stater och företag, drivna av kortsiktiga vinstintressen, som står för ödeläggelsen.