Obamas kommande tal vid klimatkonferensen?

Snart är det dags för president Obama att göra en insats vid klimatkonferensen i Köpenhamn. Vad kommer han att säga? Vad borde han säga?

George Monbiot, författare till bland annat boken ”Heat – How to Stop the Planet Burning”, har besparat Obama besväret och har istället själv skrivit det tal Obama bör hålla:

Mr Obama, here's your Copenhagen speech.

Epost-läcka avslöjar bedragare bland klimat-forskare

Det finns bedragare även bland forskare, om nu någon trodde något annat. Det senaste är avslöjandet att ett antal klimat-forskare vid University of East Anglia i Storbritannien avsiktligt har manipulerat eller undanhållit data för att inte sprida tvivel om att det pågår en global uppvärmning orsakad främst av människors utsläpp av s.k. växthusgaser.

Avslöjandet har gjorts av någon hackare, som kommit åt privat epost mellan dessa forskare. Dessa mail ligger nu ute på en webbsida där man själv kan läsa dem.

Det faktum att ett antal forskare avslöjats som bedragare innebär naturligtvis inte att teorin om global uppvärming skulle vara felaktig. Däremot är det nödvändigt att ett antal data som används som argument granskas på nytt – av förhoppningsvis hederliga forskare.

Det är också nödvändigt att inse att de åtgärder som behövs för att motverka en global uppvärmning – teknikutveckling, tekniköverföring till fattigare länder etc – till största delen är åtgärder som i vilket fall som helst bör genomföras snarast möjligt, oavsett hur allvarlig man bedömer att klimat-frågan är. Se t.ex. mina artiklar om klimatet.

Några andra kommentarer till avslöjandet:

> George Monbiot, författare till boken ”Heat – How to Stop the Planet from Burning”.

> Ivan Kenneally.

> John Derbyshire.

> The Real Scandal.

> Statement from University of East Anglia.

Capitalism. A love story

Nu har jag sett den, Michael Moores senaste film: Capitalism. A Love Story. Den är ett angrepp på kanske det mest heliga i USA och i allt större delar av världen – kapitalismen – speciellt den råa och av sociala hänsyn ohämmade kapitalism som framför allt gynnar ett litet fåtal.

I filmen visas – som kontrast – ett bageri i Californien, som ägs av de som jobbar där och där alla, inklusive den verkställande direktören, har samma lön. Varför anses sådana lösningar som orealistiska? Vad finns det för skäl – förutom girighet – att inte betrakta lika lön som det självklara normaltillståndet?

Läs Cronemans recension i DN.

Är ateism en ”tro”?

Ibland, när jag säger att jag betraktar mig som är ateist, får jag den reaktionen att ”Ja, det är ju också en tro”. Men det är skillnad på tro och tro.

Jag är ateist, dvs jag tror inte att det finns någon slags gud eller några gudomliga väsen eller någon ”intelligent designer”. När jag säger at jag ”tror” detta menar jag inte att det är en slags religiös ”tro” utan helt enkelt något jag håller för sannolikt .

Att hålla för sannolikt att det inte finns någon intelligent designer innebär naturligtvis ett erkänannde av att det faktiskt kan finnas anledningar att tvivla. Jag är således en övertygad ateist som ibland upplever något som får mig att fundera på om det ändå – trots allt – skulle kunna finnas en designer bakom allt.

Trots sådant tvivel som jag stundtals kan känna rörande den grundläggande frågan, har jag dock ett par bestämda övertygelser om vilka jag inte känner den minsta tvekan:

– Om det mot förmodan skulle finnas någon slags gud/designer är jag fullkomligt övertygad om att detta eventuella väsen ger blanka fan i om jag skulle råka tro på någon av alla de mänskliga påfund som går under beteckningen ”gud”.

– Jag är också fullkomligt övertygad om att ett sådant eventuellt gudomligt väsen inte har den ringaste överensstämmelse med någon av de religioner som människor har hittat på.

Detta innebär följaktligen att även om jag någon gång i framtiden skulle råka bli övertygad om att det faktiskt finns någon slags designer bakom allt, är jag övertygad om att jag aldrig kommer att bli ”religiös” i den meningen att jag kommer att ansluta mig till en viss bestämd religion.

”The Age of Stupid”

är en film alla borde se – bokstavligen alla! En stark film i form av en framtidsvision, om en man som år 2055 – då jorden förstörts av den globala uppvärmningen – genom gamla arkivbilder tittar tillbaka på vad som hände i början av 2000-talet: Varför gjorde vi inte något åt klimat-förändringarna medan det fortfarande var möjligt att göra något?

Filmen visas i Stockholm på biografen Rio, Hornstullsstrand 31 (f.d. Kvartersbion, nära Hornstull): lördag 26/9, kl. 18:30, onsdag 30/9, kl. 20:30 och söndag 4/10, kl. 20:30.

Se infor om filmen ”The Age of Stupid”.

Se även gundläggande information om Klimat-hotet.

Varför ska vi vara rädda om korallreven?

Dagens Nyheter publicerade igår en artikel om att jordens ekosystem är hotade och att korallreven är de värst utsatta – på grund av överutnyttjande, miljögifter och klimatförändringar. Korallreven uppges utgöra ”levebröd för en halv miljard människor och varje år beräknas producera ekosystemtjänster värda 170 miljarder dollar”.

Är detta – den ekonomiska nyttan av korallreven – anledningen till att vi måste vara rädda om dem och förhindra att de förstörs? Om det senare skulle visa sig att någon annan beräknar att vi skulle ”tjäna” på att överutnyttja haven än mer så att korallreven försvinner i än snabbare takt? Skulle det då vara OK att låta dem förstöras?

Det finns säkert många som tycker att förtjänsterna av överutnyttjande är viktigare än bevarande av korallreven – och de får hjälp i sin argumentering av de ”bevarare” som bara anför ekonomiska argument eller gör ekonomin till huvudsaken. För det är naturligtvis så att det vore en ekologisk katastrof om korallreven försvinner – oavsett hur mycket eller hur litet vi kortsiktigt tjänar på dem.

Stoppa batterierna i frysen

Det har gott ett tag sedan senaste bidraget, men här kommer ett praktiskt tips för den som drabbas av att uppladdningsbara batterier blir svagare och svagare – och när råkar man inte ut för det? Batteriet i min mer än sex år gamla iPod började i vintras bli så pass dåligt att jag inte längre brydde mig om att ta med den på promenader när det inte höll längre än max en halvtimme. Nå, efter ett tips i ett kinesiskt forum på Internet, la jag iPoden i en plastburk med lock och stoppade in den i frysen i ett dygn. Tog därefter ut den och lät den tina innan jag satte den på laddning i flera timmar. Nu räcker batteriet i åtminstone två timmar!

Tipset i forumet var egentligen mer utförligt och jag följde rådet i detalj när jag därpå provade med batteriet till en gammal Mac iBook, som också höll mindre än en halvtimme:

1. Virade in batteriet i en tidning och sedan i en plastpåse.

2. Lät paketet ligga i frysen under tre dygn.

3. Ut ur frysen och långsam upptining under två dygn i plastpåsen.

4. Laddning av batteriet under ett dygn.

Resultat: Nu varar batteriet mellan två och tre timmar.

Jag kan förstås inte garantera att det alltid fungerar och med alla batterier – men om ett batteri ändå är slutkört, så vad har man att förlora?

Israeliska fredsrörelsen ett ”virus”...

Moshe Yaalon, Israels vice preminärminister, liknar den israeliska fredsrörelsen Peace Now! vid ett virus. Vid ett möte nyligen yttrande han bland annat följande: “We are dealing again with a situation where the virus, which is Peace Now, and, if you will, the elite, their damage is very great. As far as I’m concerned, Jews should be permitted to live forever in all parts of Israel.” (Se Democracy Now!)

Med ”all parts of Israel” syftar Yaalon inte bara på det Israel som är erkänt av större delen av det internationella samfundet utan även på det ockuperade palestinska området, främst Västbanken. Kanske han även syftar på det ”stor-Israel” som har förekommit i de sionistiska visionerna och som sträcker sig långt utanför det Palestina som Storbritannien av Nationernas Förbund fick som s.k. mandatområde efter första världskriget, för att där medverka till att skapa ett nationellt hem för judar – medan man samtidigt enligt mandat-dokumentets artikel 2 skulle garantera ”the civil and religious rights of all the inhabitants of Palestine, irrespective of race and religion”.

Se även min artikel om Konfliktens bakgrund, utveckling och utsikter.. på min hemsida (www.torepersson.se).

”Vår beskärda del”

är titeln på en ny bok om klimat-krisen som jag idag fått i handen. Den är skriven av David Jonstad och utgiven av Ordfront. Jag har ännu bara börjat läsa den, men så här långt är den mycket lovande, en utmärkt bok faktiskt. Författaren jämför bland annat klimat-krisen med hur USA, Storbritannien och Sverige hanterade problemen med försörjningen under andra världskriget. Slutsatsen är att människor inte har några problem med att acceptera drastiska åtgärder – som till exempel ransoneringar – bara man inser lägets allvar, tror att åtgärderna hjälper och att bördorna fördelas rättvist mellan alla medborgare.

P.S: På min hemsida (www.torepersson.se) kan du på sidan om Klimat-förändring få en lättläst översikt över klimat-frågan.

Stjäl Israel organ från döda palestiniers kroppar?

En artikel i Aftonbladet av Donald Boström har väckt stor uppmärksamhet, både här och i Israel. I artikeln ställer Boström frågan om Israel stjäl inre organ från kropparna av palestinier på Västbanken som dödats i konfrontationer med israeliska armén? Myndigheter i Israel har upprörts, till och med så mycket att svenska ambassadören i Tel Aviv på eget bevåg – och tydligen utan stöd av svenska UD – protesterat mot artikeln. Här i Sverige har både Boström och Aftonbladet anklagats för antisemitism och Boström har mordhotats.

Vad är det då som Donald Boström egentligen skrev? Han skrev om de misstankar som finns bland ett antal palestinier, speciellt de som sett kropparna av döda familjemedlemmar som återlämnats flera dagar efter att de dödats och där kropparna tydligt skurits upp för att sedan ha sytts ihop igen. Normala obduceringar? Kanske, men omständigheterna och arméns förklaringar, de som Boström citerar, lämnar en del tvivel.

Dessutom har Israel – igen enligt Boströms artikel – en historia av tvivelaktiga beteenden när det gäller organhandel. Så artikeln är inte, som påstods i DN idag (den 20 augusti), helt utan belägg.

Men vad gör då israeliska UD? Svarar på frågorna och förklarar hur det ligger till? Nej, istället bryter de ut i en slags hatkampanj mot Boström och Aftonbladet. Just detta faktum, att de inte bemöter sakkritiken, blir åtminstone för mig ytterligare en anledning att tvivla på deras hantering av döda palestinier.

Aftonbladet verkar ha valt att publicera Donald Boströms artikel efter viss tvekan. Däremot verkar det inte som om redaktionen funderat på det tredje alternativet (utöver att publicera eller att inte publicera). Detta tredje alternativ hade varit att satsa på en egen undersökning, genom att t.ex. anlita en oberoende obducent som med några palestinska familjers samtycke kunde kontrollera om några organ saknades eller ej. Det hade krävt en större insats från tidningens sida, men om det hade visat sig att organ faktiskt stulits, ja då hade man inte bara haft en tvivelaktig artikel utan ett världs-scoop.

Haaretz, en av Israels dagstidningar har kommenterat historien och skriver t.ex. idag med anledning av att Aftonbladets chefredaktör försvarar publiceringen: ”The editor of Aftonbladet on Wednesday hit back hard at both Bonnier and Israeli critics for attacking his paper's coverage, and accused them of hiding behind claims of anti-Semitism to avoid the subject raised in the article.”

Nu väntar jag bara på att Haaretz och andra israeliska dagstidningar i handling ska bevisa att i alla fall de inte gömmer sig bakom ”…claims of anti-Semitism to avoid the subject raised in the article”.

Brott mot framtida generationer?

World Future Council, grundad av bland andra Jakob von Uexkull, han som skapade Right Livelihood-priset (det alternativa Nobel-priset) har bland annat föreslagit en ny brotts-kategori: Brott mot framtida generationer. Definitionen är “Acts that cause long-term, severe and widespread damage to the natural environment and the health of human populations or threaten to destroy entire ecosystems and species of life.”

Syftet med denna nya brottsrubrik är att skipa rättvisa för framtida generationer. Man vill på kort sikt skapa medvetenhet om nödvändigheten av en sådan här lagstiftning för att på sikt få den införd som en del av internationell lag.

Ett exempel på ett sådant ”brott” mot framtida generationer som vi håller på att begå är de klimat-förändringar som vi med stor sannolikhet håller på att skapa med våra utsläpp av växthusgaser. Det är ett särskilt tydligt exempel, eftersom konsekvenserna förmodligen inte kommer att bli så dramatiska under de närmaste årtiondena, den period då flertalet av dagens beslutsfattare fortfarande kommer att vara vid liv. Det är istället deras och våra barn och barnbarn som kommer att drabbas av vår livsstil idag.

Jag har skrivit ganska utförligt om detta på min hemsida.

”Israel har en fredspartner”

I Israel har det länge varit en allmän ”sanning”, och inte enbart inom den politiska högern, att det inte finns någon på den palestinska sidan att föra fredsförhandlingar med. Att det inte funnits någon som representerat palestinierna på Västbanken och Gaza och som seriöst varit intresserade av att förhandla om en varaktig fred.

Nu slår ledarredaktionen för den israeliska dagstidningen Haaretz fast att det visst finns en sådan partner. Fatahs partikongress. som nu är samlad i Betlehem för första gången på 20 år, inleddes med åtskilligt av interna strider mellan olika fraktioner. Det handlade då framför allt om tillsättandet av ett antal ledande poster.

Men när det gällde inställningen till konflikten blev enigheten desto påtagligare och kongressen slog fast att målet är en tvåstats-lösning med:

– ett självständigt Palestina på Västbanken och i Gaza, inom de gränser som gällde före sexdagarskriget 1967, dvs på 22 procent av den yta som före 1948 var det brittiska mandatet Palestina,

– östra Jerusalem som huvudstad, samt

– en överenskommelse med Israel om en rättvis lösning av flyktingproblemet.

Kongressen avslog kravet på att erkänna Israel som en ”judisk stat”, vilket enligt min mening är mycket förståeligt – inte minst med tanke på den femtedel av landets befolkning som utgörs av israeliska palestinier (som är israeliska medborgare).

Fatahs kongress slog däremot också fast att om förhandlingarna under överskådlig tid inte leder till något slut på konflikten, då förbehåller man sig rätten att kämpa för palestiniernas frihet med andra legitima medel, inklusive att bekämpa bosättarna på Västbanken och de styrkor som skyddar bosättarna.

Se Haaretz för mer detaljer.

Det kom ett brev från en f.d. sionist…

En av de gamla veteranerna i Israel, Dov Yermiya, en av dem som var med och byggde landet men som hade en vision om ett annat land än dagens Israel, har beslutat sig för att lämna landet och har förklarat sina skäl i ett brev till sina vänner. En av vännerna, Uri Avnery, kommenterar brevet i en artikel på openDemocracy.

Uri Avnery instämmer i Yermiyas beskrivning av landet och skriver bland annat:

”There were days when we could stand up anywhere in the world and proudly declare “I am an Israeli”. No one can do that now. The name of Israel has become mud. Since the Gaza War, in which our army poured molten lead onto men, women and children, many Israelis avoid speaking Hebrew in the streets of foreign cities and the IDF has ordered the faces of some of its officers – those whose rank equals yours – be obscured in pictures published in the media.

Why did this happen? When did this happen?”

Men Avnery försöker få Yermiya att ändra sitt beslut att lämna landet, därför att:

”Even at your respectable age, and precisely because of it and because of what you represent, you must be a compass for the young and tell them: This state belongs to you, you can change it, don’t allow the nationalist wreckers to steal it from you!”

Läs artikeln!

Vi måste lämna oljan innan oljan lämnar oss…

I en intervju för The Independent säger Fatih Birol, chefsekonom vid IEA (International Energy Agency) att oljan håller på att ta slut fortare än man tidigare förutsåg och att det därför är hög tid att växla om till andra energikällor, ”we have to leave oil before oil leaves us”.

Fatih Birol varnar för att högre oljepriser kan hota återhämtningen efter finanskrisen. Men den stora faran är att högre oljepriser gör det lönsamt att utvinna även den olja som är mer svår att ta hand om och därmed dyrare. Om priserna på olja blir tillräckligt höga blir i princip alla oljeförekomster lönsamma, även de som orsakar de största miljöskadorna. Ett exempel är utvinningen av olja ur de stora förekomsterna med s.k. oljesand i provinsen Alberta i västra Kanada – världens kanske mest miljöfarliga projekt idag?

Oljesanden i Alberta ligger i lager under ett markområde omfattande ungefär 140 000 kvadratkilometer (nästan ett och ett halvt Lappland) och idag påverkas ca 500 kvadratkilometer av brytningen. Ungefär en femtedel av oljesanden ligger nära markytan och grävs upp i dagbrott, för att sedan blandas med varmt vatten så att oljan frigörs från sanden. Det är den del som är lättast att utvinna. Resten, ca fyra femtedelar, ligger så djupt att het ånga måste pumpas ner i marken för att få oljan att lossna från sanden så att den kan pumpas upp. Kvar i marken blir bland annat förorenat vatten.

Vatten används i stora mängder, ca 1,8 miljarder liter varje dag Det förbrukade och starkt förorenade vattnet deponeras i konstgjorda avfallsdammar, vilka sägs vara världens största konstgjorda ”sjöar”. Fåglar måse skrämmas iväg för att de inte ska landa på vattenytan och förgiftas. Vad händer om vattnet i dessa dammar läcker ut till grundvattnet?

Det krävs mycket energi för att utvinna oljan; för att producera tre fat olja ur oljesand använder man naturgas motsvarande två fat olja!

All ny utvinning av fossila bränslen bidrar till att öka utsläppen av växthusgaser. Men utvinningen av olja från särskilt ”smutsiga” källor, som den kanadensiska oljesanden, ger så stora extra nackdelar att det är förvånande att de över huvud taget godkänns. En förklaring, som bland annat gäller Kanada, är att utvinningen sker i glesbygder där det är ont om andra ekonomiska utvecklingsmöjligheter och där de som drabbas av markförstörelse och vattenföroreningar är politiskt svaga grupper såsom ursprungsbefolkningar.

Se till exempel VA.se.

Allt fler kinesiska föräldrar hoppas på att få en dotter…

Kinas ett-barns-politik, som har lett till att Kina idag har 300-400 miljoner färre invånare än vad man annars förmodligen hade haft, har också lett till ett stort överskott av söner. Det finns ungefär 32 miljoner fler unga män än unga kvinnor i landet, av en total befolkning på mer än 1 300 miljoner.

Anledningen till det stora överskottet på söner är dels att söner traditionellt värderas högre än döttrar, speciellt inom jordbruket där de förväntas överta föräldrarnas gård, dels att det framför allt är sönerna – eller sonen – som förväntas ta hand om föräldrarna när de blivit gamla.

Men, pojk-överskottet har enligt China Digital Times fått en del icke önskade konsekvenser: framför allt att söner kostar mer än döttrar i de stora städerna. Därför hoppas ett ökande antal föräldrar numera på att få en dotter istället för en son.

Man kan tillägga att det också blivit alltmer uppenbart för alltfler att det blivit allt svårare för unga män att finna en äktenskapspartner. Dessutom visar det sig att söner i karriären inte längre självklart är så pigga på att ta hand om sina föräldrar; döttrar anses mer pålitliga.

Allmänningens eller den kortsiktiga profitens tragedi?

I dagens DN, på Insidan, refereras okritiskt till Garrett Hardins essä ”The Tragedy of the Commons” (Allmänningens tragedi), som publicerades i tidskriften Science 1968. Hardin menade att allmänningar (t.ex. en bys gemensamma betesmark) med nödvändighet kommer att överutnyttjas därför att de som brukar den, var och en, oundvikligen kommer att vilja maximera sina egna vinster på de andras bekostnad – vilket kommer att leda till att allmänningarna kommer att förstöras. Det är den påstådda tragedin.

Hardins essä är en av de mest citerade och publicerade – men det hindrar inte att den är ogrundad, vilket ett antal kritiker visat. Det faktum att det finns allmänningar som existerat i hundratals år är i sig ett bevis på att de faktiskt fungerar och att de inte överutnyttjats – i alla fall inte som en slags naturlag. Uppfattningen att de skulle leda till en tragedi tycks vara en ren hypotes, som inte grundas på annat än den världsbild somomfattas av många ekonomer och som går ut på att var och en av oss enbart strävar efter att kortsiktigt skapa egna fördelar.

Detta att man försöker maximera sina vinster brukar av ekonomer kallas ett ”rationellt” argument och sådana personer betecknas som ”rationella” – till skillnad mot dem som även har andra motiv än att på kort sikt bara söka vinstmaximering. Det är mycket troligt att det inte finns så många som är ”rationella” i denna mening och att de allra flesta planerar mycket mer långsiktigt. Det är nog så att om Garrett Hardin teoretiskt kunde räkna ut att kortsiktig vinstmaximering kommer att leda till tragedier – i alla fall om man samnyttjar allmänningar – ja då kunde de som är beroende av dessa allmänningar också räkna ut vad överutnyttjande leder till och därmed bestämma sig för att avstå från sådant kortsiktigt beteende. Vilket också förefaller vara det som man i allmänhet gjort.

Detta är egentligen ett exempel på motsättningen mellan å ena sidan kapitalism och å andra sidan en mer traditionell bevarande-ekonomi. ”Kapitalisten” utgår från att man ska utnyttja resurser för att få snabba vinster – vilket förutsätter kortsiktigt tänkande. ”Bevararen” utgår däremot från att man ska bevara resurser för att de ska räcka länge, inte bara under ens egen livstid utan också under barnens och barnbarnens – och därmed krävs med nödvändighet ett långsiktigt tänkande.

Den traditionella allmänningen var aldrig en helt fri resurs. Den brukades av flera – till exempel av invånarna i en by – enligt sedvänjor som reglerade nyttjandet och som var kända av alla. När sådana system faller sönder beror det vanligen inte på att några av nyttjarna börjar överutnyttja allmänningen utan på att den exploateras av intressen utifrån, av staten eller av privata företag.

En av Hardins kritiker, G. N. Appell, skriver till exempel att sammanbrott av allmänningar ”… is caused by the intrusion from governments outside the local socioeconomic system”, dvs … orsakas av intrång av regeringar utanför det lokala socioekonomiska systemet (”Hardin's Myth of the Commons – The Tragedy of Conceptual Confusions” 1993).

Man kan se detta idag i till exempel regnskogarna. Det är inte ursprungsbefolkningarna i dessa områden som står för plundrandet, de har levat där i många generationer och bevarat och samnyttjat skogarna. Det är stater och företag, drivna av kortsiktiga vinstintressen, som står för ödeläggelsen.

Antalet bosättare på Västbanken ca en halv miljon

Jag ser i Dagens Nyheter (28 juli) en uppgift på att antalet israeliska bosättare på Västbanken nu ska vara över 300 000 – vilket är vad det står i rubriken. Sist i notisen står det ett förtydligande om att detta antal gäller Västbanken exklusive östra Jerusalem, men risken är förstås att vad läsarna eventuellt kommer ihåg är vad som står i rubriken. Och det är bara den siffran – 300 000 – som man talar om i Israel, därför att bosättarna i östra Jerusalem inte betraktas som ”bosättare”. Anledningen är att östra Jerusalem annekterades av Israel efter sexdagarskriget 1967 och därmed i Israel betraktas som en del av landet.

Denna ”annektering” har inte erkänts av det internationella samfundet (FN etc) och strider mot internationell lag. Därför är det viktigt att man i rapporteringen inte okritiskt anpassar sig till Israels beskrivningar av situationen. Sanningen är nämligen att antalet bosättare på ockuperat palestinskt område (Västbanken, inklusive östra Jerusalem) nu uppgår till ca en halv miljon (479 500 vid slutet av 2008).

Demonstranter mot företagsförsäljning i Kina dödade VD

Arbetarna vid ett stålverk i Tonghua i nordöstra Kina (Jilin-provinsen) protesterade den 24 juli mot en planerad försäljning av det statligt ägda stålverket till ett privat företag, Jianlong. Upploppet blev våldsamt, med åtminstone 10 000 protesterande och ett antal skadade plus tre förstörda polisbilar. En chef från Jianlong, som tidigare fungerat som tillfällig chef vid stålverket och bland annat retat arbetarna med sin överlägsna stil, slogs ihjäl av de protesterande arbetarna, som enligt uppgift också hindrade en ambulans och polisen från att rädda honom. Försäljningsplanerna har enligt uppgift stoppats, i alla fall tillfälligt.

De stora inkomstklyftorna retade också upp arbetarna. Den dödade chefen fick tre miljoner yuan (ungefär lika mycket i kronor) i lön förra året medan pensionerade arbetare vid stålverket fått 200 yuan i månaden.

Sådana här protester är inte ovanliga i Kina, men det speciella den här gången är reaktionerna i övriga Kina. I olika politiska forum på Internet får de protesterande ett starkt stöd, i många fall med uttryck som ”det var rätt åt honom” (dvs den dödade chefen) – och hittills utan att dessa sympati-yttringar hindrats. Däremot har det hittills inte kommit några kommentarer – eller tillrättalägganden – från den politiska ledningen.

Ryssland försäkrar sig om att förbli en andrarangsmakt

Jag ser i Svenska Dagbladet (21 juli 2009) att Vladimir Putin, Rysslands premiärminister, vill förbjuda utländska lärare att undervisa vid ryska universitet. Hmmm…

2007 publicerades en bok i USA av Amy L. Chua med titeln ”Day of Empire: How Hyperpowers Rise to Global Dominance -- and Why They Fall”. Med ”hyperpowers” avser Amy Chua inte bara vanliga stormakter utan sådana som verkligen dominerat och överglänst alla andra makter, som till exempel Romarriket och Mongolväldet under Djingis Khan.

Vad som karateriserar dessa ”hyperpowers” är, enligt Amy Chua, att de alla var ”toleranta” mot andra folk, inklusive besegrade och minoriteter av olika slag. Det handlade inte nödvändigtvis om tolerans i form av medkänsla med andra individer utan snarare om öppenhet för alla slags idéer, andras erfarenheter och nya kunskaper. När dessa välden i denna mening började bli intoleranta och nationalistiska, då började också deras tillbakagång.

Om Putins förslag blir lag blir det närmast en garanti för att Ryssland kommer att förbli en andraplansmakt – om ens det – oavsett hur nationalismen frodas och krigsmakten byggs ut.

Ge israeler och palestinier ett erbjudande de inte kan tacka nej till

President Obama försöker få igång nya fredsförhandlingar mellan israeler och palestinier, men risken är stor att det inte leder till något konkret resultat – som så många gånger förr. Ett alternativ är att ge parterna ett ”erbjudande som de inte kan tacka nej till”.

Barack Obama har gett den israeliska regeringen en tydlig signal: ett totalt stopp för utbyggnaden av alla bosättningar på det ockuperade Västbanken är en nödvändig förutsättningar för meningsfulla fredsförhandlingar mellan israeler och palestinier, med sikte på en tvåstats-lösning, med Israel och ett självständigt Palestina som grannar. Israels premiärminister, Bibi Netanyahu, har uppenbarligen uppfattat de nya signalerna frånWashington och sagt sig accepterat en tvåstats-lösning. Den israeliska regeringen har också genomfört ett antal lättnader för palestinierna på Västbanken, framför allt har kontrollerna vid ett antal militära vägspärrar inne på Västbanken blivit lindrigare eller helt upphört.

Men vägspärrarna finns kvar och fortsätter att vara bemannade och några bosättningar säger man sig inte ha för avsikt att stoppa. Netanyahu verkar hoppas att Barack Obama ska bli nöjd om man gör ett antal mindre eftergifter vad gäller exempelvis kontrollerna av palestinierna – vilket inte är kontroversiellt i Israel så länge som det inte leder till självmordsattacker mot israeler. Och den palestinska ”stat” som man säger sig acceptera är kringgärdad med så många villkor att den knappast kan kallas självständig.

Det förefaller vara upplagt för en ny omgång förhandlingar – för vilken gång i ordningen? – som inte kommer att leda till någon konstruktiv lösning. Trots att det egentligen borde finnas förutsättningar att komma fram till en lösning eftersom majoriteten av israeler och palestinier tycks vara beredda att kompromissa. Den 22 april 2009 publicerade t.ex. den israeliska dagstidningen Haaretz resultatet av en opinionsmätning, som visar att tre fjärdedelar av palestinierna (74 procent) och israelerna (78 procent) är beredda att leva i fred med varandra i två separata stater.

Men båda parter, Israels regering och den palestinska myndigheten för de självstyrande områdena på Västbanken, är politiskt svaga och verkar varken ha kraft eller vilja att stå emot de minoriteter på ömse sidor för vilka ordet ”kompromiss” inte existerar. På den israeliska sidan är det de extrema bosättarna på Västbanken, och deras allierade politiska partier, som anser att hela Västbanken tillhör det historiska Israel, givet till judarna av Gud, och därför aldrig kan förhandlas bort. På den palestinska sidan är det främst det islamiska Hamas, som ser hela området, Palestina och Israel, som en gudomlig förläning åt muslimerna som inte heller kan förhandlas bort.

Kan Barack Obama hantera denna situation? Viljan verkar han ha och även nödvändiga insikter – i alla fall mer av den varan än hans företrädare – men har han tillräcklig kraft att tvinga parterna att komma fram till en lösning på hela konflikten?

I Dissent Magazine föreslår Sari Nusseibeh, professor vid Al-Quds-universitetet i Jerusalem, att president Obama griper sig an problemet på helt nytt sätt. Istället för att försöka engagera parterna i nya långdragna förhandlingar borde han istället ge dem ett erbjudande de inte kan tacka nej till. Vad Obama skulle kunna göra är att utarbeta ett utkast till ett fredsavtal och presentera det för parterna. Istället för att be dem acceptera det borde han helt enkelt be dem lägga fram det för allmän omröstning bland alla israeler och alla palestinier. För att förenkla för de röstande att ta ställning borde frågan man ställer vara villkorlig, d.v.s. man kan välja att acceptera förslaget under förutsättning att motståndarsidan också accepterar det.

Vem skulle, med någon trovärdighet, kunna säga nej till en sådan demokratisk process?

Om majoriteten av israeler och palestinier godkänner utkastet till fredsavtal skulle det dels sätta press på respektive regeringar att verkligen genomföra ett fredsavtal, dels ge dem råg i ryggen att stå emot extremisterna på ömse sidor.

Slutförvaring av kärnkraftsavfall?

Atomavfallsbolaget SKB vill slutförvara avfallet från svenska kärnkraftverk vid – eller snarare djupt under – Forsmark. Där ska det kunna ligga i "säkert" förvar i hundra tusen år medan radioaktiviteten långsamt klingar av.

Hundratusen år? Även om framtida generationer skulle ha turen att slippa jordskalv på just den platsen – vilket det inte finns några garantier för – gäller det förstås att SKB ser till att det blir ordentligt skyltat på platsen så ingen får för sig att börja gräva där om några tiotusen år eller så. Det gäller alltså att tillverka skyltar som står sig i väder och vind i hundratusen år och utforma budskapet på ett språk som står sig lika länge…

Det är en utmaning som mest känns som en vild chansning.

Men det finns en annan möjlighet. Vad som istället behövs är en säker förvaring av avfallet tills vi har utvecklat och byggt nya kärnkraftverk som kan använda dagens avfall till framtida bränsle.

De stora nackdelarna med nuvarande kärnkraftverk är de tre säkerhetsriskerna:

1. Risken att kärnkraftverk också utnyttjas för att tillverka kärnvapen.

2. Risken för haverier (med utsläpp av radioaktivitet). Säkerheten har utvecklas långt sedan Tjernobyl-haveriet 1986, men det finns gott om gamla kraftverk som skulle kunna bli nya ”Tjernobyl” och några hundraprocentiga garantier existerar inte heller för de mest moderna kraftverken.

3. Risken med lagringen av utbränt och höggradigt radioaktivt kärnbränsle på säkert sätt i många tiotusentals år – en utmaning som vi ännu inte löst.

De tre säkerhetsriskerna är vart och ett tillräckliga skäl för avveckling av nuvarande kärnkraft och för att inte bygga fler kraftverk av nuvarande typ.

Men den tredje risken – avfallet – är också ett tillräckligt skäl för att vidareutveckla kärnkraftsteknologin.

Istället för att – med ”varm” hand – överlämna detta avfall till framtida generationer att förvalta, borde vi av etiska skäl ta hand om det själva. Enda kända sättet är att utveckla kärnkraftsteknik som återanvänder det förbrukade bränslet, dvs använder dagens avfall som bränsle och som nytt avfall får en restprodukt som är både mindre farlig och mindre långlivad. Sådan teknik håller på att utvecklas – kärnkraftens s.k. ”generation IV”.

När en ny generation kärnkraftverk är färdig att tas i bruk finns det gott om bränsle i form av avfallet från gamla kraftverk. Vissa förespråkare hävdar att avfallet skulle räcka till att täcka jordens energibehov med sådana kraftverk i sju hundra år!

Så, avfallet från dagens kärnkraftverk behöver en säker tillfällig förvaring – i väntan på att fjärde generationens kärnkraftverk blir verklighet. Var skeptisk mot allt tal som "slutförvaring".

Se: Integral Fast Reactor

Europas ansvar för Israel-Palestina-konflikten

Drömmen om ett judiskt hemland var en följd av nationalistiska strömningar och förföljelser av judar i Europa. Men det blev palestinierna som fick betala för europeernas historiska försyndelser gentemot judarna. Därför borde Europa ha ett särskilt ansvar att medverka till en hållbar och rättvis fred i Mellanöstern.

Att judarna under 1900-talet skulle få ett eget hemland efter århundranden av förföljelser var naturligtvis i högsta grad rättvist. På den tiden när den sionistiska rörelsen bildades, för drygt hundra år sedan, tycktes det också vara den enda lösning som kunde garantera judarna den grundläggande säkerhet som andra folk med egna stater åtnjöt.

Däremot var det naturligtvis inte alls rättvist att just palestinierna skulle få betala priset, dvs släppa till mark för denna statsbildning. Européerna, de som främst hade förbrutit sig mot judarna, slapp därmed hela problemet med att frigöra ett tillräckligt stort område för en judisk nation. Det är så att säga lätt att vara generös när man låter någon annan betala…

Just därför att de europeiska staterna såg till att de inte behövde släppa till mark till en judisk nation har de ett ansvar för att se till att minimera konsekvenserna för det palestinska folket.

Det är förmodligen bara USA, eventuellt tillsammans med exempelvis EU (Europeiska Unionen), som skulle kunna tvinga på parterna en fredsuppgörelse. Men vad EU ensamt kan göra är att utnyttja sin ekonomiska styrka.

EU kan t.ex. sluta särskilda handelsavtal med både Israel och den palestinska myndigheten, men på vissa mycket tydliga villkor. Om t.ex. palestinierna uppfyller sina villkor först sluter man avtal med dem och Israel får vänta tills de uppfyller sina villkor. Alla villkor måste naturligtvis handla om konkreta förändringar på marken och inte om uttalanden eller formella beslut.

Ett sådant villkor för Israel borde vara en rimlig tidsplan för avveckling av alla israeliska bosättningar på Västbanken. Ett handelsavtal skulle då kunna gälla förutsatt att planen genomförs, det vill säga att bosättningar avvecklas och konfiskerad mark återlämnas till de ursprungliga ägarna.

Slutmålet kan inte gärna vara något mindre än avveckling av alla bosättningar, ett upphörande av ockupationen och upprättandet av ett självständigt Palestina. Det kan vara skäl att påminna sig om att det ockuperade palestinska området – Västbanken och Gaza – omfattar 22 procent av det ursprungliga område som enligt ett beslut i FN (Förenta Nationerna) 1947 skulle delas i två ungefär lika stora delar, en judisk och en arabisk. Den icke föraktliga kompromiss som det innebär att nöja sig med 22 procent som grund för en palestinsk stat gick PLO (Palestine Liberation Organization) med på redan 1988. Israel skulle alltså få behålla 78 procent, det område man kontrollerade före sexdagarskriget 1967 och som FN kräver att Israel drar sig tillbaka till.

Historien kan inte göras ogjord och man kan inte rätta till alla begångna oförrätter. Men det minsta man kan kräva är att gamla orättvisor inte förvärras och att de som drabbats om möjligt blir kompenserade. Det borde till och med ligga i parternas egna intressen att se till att lösningen på konflikten blir så ”rättvis” som möjligt. Att tvinga motståndaren till underkastelse är ingen grund för en stabil fred. Det finns avskräckande exempel; första världskriget slutade i att ena parten tvingades till en förödmjukande fred – och därmed bäddades för andra världskrigets utbrott två decennier senare.

I en asymmetrisk konflikt där den ena parten är starkare än den andra – som den mellan israelerna och palestinierna – ligger det således även i den starkaste partens långsiktiga intressen att se till att den lösning man kommer överens om blir så symmetrisk som möjligt.

Sovjetiska ubåtar?

Historien om de beryktade sovjetiska ubåtar som uppgavs ha härjat i svenska farvatten i början av åttiotalet har flytit upp till ytan igen. Den här gången inte i form av minkar utan i form av misstänkta västtyska ubåtar – en uppgift som svenska militärledningen lär ha hemlighållit för svenska regeringen (DN 5 juli 2009).

För säkerhets skull hemligstämplades någon eller några rapporter i 70 år, vilket skulle kunna innebära att den eventeulla sanningen kommer att uppdagas först när de ansvariga inte längre kan ställas till svars. Om det över huvud taget var något annnat än minkar som ställde till det för de svenska ubåtsspanarna tror jag man kommer att finna att det var amerikanska atomdrivna och kärnvapenbestyckade ubåtar. Anledningen är helt enkelt att de faktiskt hade ett motiv att hålla till i svenska farvatten, vilket de sovjetiska knappast hade.

Den svenska militärledningen kan möjligen ha känt sig upprymd av tanken att Sovjet bedömde Sverige vara ett så allvarligt militärt hot – men vilka andra tror egentligen att så var fallet? Nej, men det fanns ett land som definitivt hade anledning att uppehålla sig i svenska vatten, nämligen USA. Inte för att USA bedömde Sverige vara något hot utan just för att vi inte var något hot som Sovjet behövde oroa sig för. Dessutom var vi officiellt neutrala.

Under kalla krigets dagar levde vi under ett ständigt hot om kärnvapenkrig mellan de två supermakterna, USA och Sovjetunionen. Det var den s.k. terrorbalansen, som gick ut på att den ena parten visserligen skulle kunna anfalla den andra med kärnvapen – men samtidigt visste man att motståndaren hade så många kärnvapen att även om en stor del av dem förstördes i den första överraskande attacken skulle tillräckligt många finnas kvar för att förstöra angriparen.

Det viktigaste vapnet för en sådan tänkt vedergällningsattack var atomdrivna ubåtar bestyckade med kärnvapen som kunde skickas iväg mot ett stort antal mål. Men, för att detta skulle lyckas måste ubåtarna befinna sig i närheten av notståndaren, eftersom de kärnvapen som ubåtarna bar på hade mer begränsad räckvidd än de betydligt större robotar som kunde skickas iväg från baser på land. De sovjetisk ubåtarna måste alltså – om kriget skulle komma – befinna sig nära USA och de amerikanska nära Sovjet.

USA skulle knappast ha tagit risken att skicka sina ubåtar in i sovjetiska farvatten, men Sverige låg inte långt från Sovjet. Sverige var inte heller allierat med USA (i alla fall inte officiellt) och fanns därmed förhoppningsvis inte med på den självklara listan över misstänkta. En amerikansk ubåt skulle kunna ligga still inne i den svenska skärgården och inte göra något väsen av sig – vilket var vad det handlade om för de enheter som var ansvariga för att USA skulle ha kapacitet att slå ut Sovjet om de hade startat ett kärnvapenkrig. Om de amerikanske ubåtarna hade upptäckts av Sovjet, då hade de varit de första som hade attackerats och kapaciteten att slå tillbaka hade gått förlorad.

Men så länge de förblev oupptäckta utgjorde de ett ständigt hot om vedergällning som ingen motståndare skulle kunna bortse från. Och var skulle sådana amerikanska ubåtar kunna hitta bättre platser för beredskapslägen än inne i svårnavigerade svenska skärgårdar – nära Sovjet och samtidigt bättre gömda än på de flesta andra platser.

Jo, förresten, det fanns förstås åtminstone ett militärt motiv för Sovjet att ge sig in med ubåtar, och då framför allt miniubåtar, i den svenska skärgården – nämligen att försöka lokalisera gömda amerikanska ubåtar.

”Let the people decide”

How many times have the US tried to make Israel and PLO reach a peace agreement? What are the chances now for Barack Obama to succeed? The prospects don´t look good, we have already seen how the Israeli government tries to avoid making any important compromises.

In Dissent Magazin Sari Nusseibeh is suggesting a different approach for president Obama:

”Rather than try to engage the two sides in renewed negotiations, President Obama, acting on behalf of the Quartet, should make an offer to both sides which neither side can refuse. He should present a summary of a pre-drawn blueprint of a settlement to the leadership on both sides, and rather than asking them to enter into a new marathon of negotiations over it, or even to accept or reject it, he should simply request that they put it before their respective publics for a vote: the Israeli side through a referendum, and the Palestinian side through an electoral process.”

More equality better for all

The most progressive political vision for a country should be to reduce the gaps in society. Because it is the gaps between rich and poor that create our modern social problems – and those problems also fall upon the more well-to-do.

According to the book ”Spirit Level – Why More Equal Societies Almost Always Do Better” (which I first presented at March 25) all groups in society will be affected by higher inequality. People in more equal societies, like Sweden, do better than people in more unequal societies, like the UK. Their health is better, so is life expectancy, infant mortality, obesity, mental illness etc...

In poor countries life expectancy etc goes up with the economic development. However, when the economy has reached a higher level there is no longer a correlation between life expectancy and income. That is the case among the thirty or so richest countries in the world.

Among those rich countries there is instead a strong correlation between life expectancy etc and the rate of inequality. In ”Spirit Level” inequality is determined as how much richer the richest 20 per cent of a society is compared to the poorest 20 per cent. In more unequal societies, like the UK and USA, the richest 20 per cent are 8 to 9 times richer than the poorest. In more equal societies, like Japan and Sweden, the richest 20 per cent are about 4 times richer.

What about the trends? Unfortunately, not encouraging. Inequality seems to be more popular than equality, inequality has risen in most developed countries during recent decades. In the UK inequality went up dramatically during Margaret Thatcher and has been high since then. In Sweden, which is much more equal, the income gaps have also widened since the early 1990s.

Most countries in the world need a lot of economic growth, so they can reach the level of standard that we in the rich world enjoy. However, have we in the rich countries reached the end of what economic growth can do for us? Is it time to shift focus from more growth to more equality?

(”Spirit Level – Why More Equal Societies Almost Always Do Better” by Richard Wilkinson dan Kate Picket, Alen Lane 2009.)

Is aiding abetting?

An African author and economist, Dambisa Moyo, is interviewed in Guernica about aid, especially about western aid to Africa:

"Systematic western aid, Moyo argues in Dead Aid, has essentially turned Africa into one giant welfare state. The unending stream of money has created a situation where governments aren’t accountable to their citizens: since they don’t depend on tax revenue, leaders don’t think they owe their people anything—and the people don’t expect anything from their leaders. Moreover, says Moyo, since the money flows virtually no matter what, tyrants like Robert Mugabe of Zimbabwe (three hundred million dollars in foreign aid was sent to Mugabe in 2006 alone, says Moyo) often pilfer it and buy foreign goods, or stow it in foreign bank accounts where it does nothing to help the country. Furthermore, aid stamps out entrepreneurship. Moyo offers the example of an African mosquito net maker. When aid arrives in the form of a hundred thousand mosquito nets, the net-maker is out of business, and one hundred and sixty people (employees and dependents) are now aid-dependent. This, she says, is not a sustainable model."


There are good reasons to question the aid that has flowed into Africa since 1970, because during the same period powerty has gone up from 11 percent of the total population to 66 percent. Instead of more aid Moyo wants trade and investments, which makes a lot of sense. (Read the article: Aiding is Abetting)

About changing your opinion…

It should be a natural and common thing to change your own view. Instead it creates almost a sensation if a well known person changes his or her opinion. Lately in Sweden, Marit Paulsen, an politician, writer and an old advocate of organic food, published a new book where she criticizes some of her old opinions. The reason is that ecological agriculture gives less production than ordinary agriculture and therefore need more energy per unit. And that is not good for the environment, particularly not for the climate.

However, why does it make big headlínes if someone changes his or her opinion? After all, as someone else, in old China I believe, wrote: If you have the same opinion today as the day before yesterday, what did you learn yesterday?

I have no desire to change my basic values (about equality etc) – but whenever I find a good reason to change my opinions (such as how to promote more equality), then I hope I won’t hesitate.

By the way, Marit Paulsen emphasizes in her new book that the most important contribution for the environment you can make when it comes to food is to finish all leftovers and throw away as little as possible. All production of food – ecological or not – require a lot of energy.

After capitalism…?

What will be the end of the economic crisis we are facing? A reformed capitalistic system, maybe an ”enlightened capitalism”, according to Neville Isdell (Coca Cola) or something else? The good thing with a crisis is that it opens up for new possibiities. Like forests, which need large forest fires now and then to thrive, societies may need economic crisis now and then to develop.

However, a new economic system – or a reformed capitalistic system – is needed not only to handle our financial systems. Above all, it’s needed to handle the main problems and challenges of today: poverty, inequality, environmental problems, especially global warming, etc.

The capitalistic system is very efficient in creating economic growth – but is that the most urgent need today? More and more people seem to answer ”no”. And it might be easy to agree, thinking of all our abundant consumption – at least here in the rich countries. However, most people in the world have never experienced any ”abundant consumption”, hardly any consumption at all.

All these people still desperately need eonomic growth. Would it be possible to develop an economic system that on one hand creates growth in poorer countries and on the other leads to a ”steady-state” situation in the richer societies?

In Prospect, the British monthly magazine, Geoff Mulgan has written a very readable essay, ”After Capitalism”: After Capitalism

The root cause to most problems?

Inequality is the root cause to almost all common social problems in the developed countries. That is the message in a new book: The Spirit Level – Why More Equal Societies Almost Always Do Better (Allen Lane 2009). The authors, Richard Wilkinson and Kate Pickett, claim that countries with less inequality, such as Sweden, also have less social problems than more unequal societies such as United States or United Kingdom.

Wilkinson and Pickett also claim that it’s not only the poor within a society that suffer from those problems but also the well-to-do. Those with higher incomes in more equal societies have for example a longer life expectancy than similar people in more unequal countries. Conclusion: inequality seems to have a direct negative impact on all groups in a society.

I will probably have reason to write more about this book later, but here are two links to try out:
– Equality Trust
– The Guardian

Well-educated barbarians or…?

I happened to find an article on Internet, written by a Swedish social scientist, Bo Rothstein, 2006: ”The Constitution in a Multicultural Society” (my translation from Swedish). Rothstein quotes Yehuda Bauer, one of the leading scientists about the Holocaust, when he explaines what he regards as the most decisive reason why such an extreme annihilation could take place in a culturally developed nation like Germany.

Bauer’s explanation is that many of the most well educated in the German society – doctors, university teachers etc – became members of the Nazi party because they were promised good future prospects and status. When those ”intellectuals” started to collaborate with the party about the genocide it became easy to convince the rest of the people of the necessity to take part in the murder in order to achieve an utopian future.

Bauer, and Rothstein, wonder of course if we – the societies of today – still are producing ”technically competent barbarians at our universities”?

I would like to quote Ragnar Ohlsson, who several years ago wrote a definition of the Swedish word ”bildning”, which is a broader concept than just ”education” and in English maybe best could be translated into ”enlightenment”:

”Bildning” can be understood as the shaping of yourself into a social human being. ”Bildning” lead to a kind of general life preparedness. You are ”bildad” if you have a wider perspective on your life, if you can see it in a wider context than the narrow everyday life, if you can see the relations between yourself and the rest of the world, the biosphere, other human beings – now living, dead since long time and future generations. But ”bildning” is not only intellectual skills and understandings; ability to take action and ethical qualities are essential elements in that shaping of your personality ”bildning” is supposed to provide. (My translation.)

Is this a vision that characterizes modern universities?

Children literatur prize to Palestinian institute

A Palestinian institute, helping children on the West Bank and in Gaza to read and write, has got this years literatur prize in memory of the Swedish writer Astrid Lindgren, probably most famous for her books about "Pippi Longstocking". The Tamer Institute for Community Education got the prize, the world's largest for children literature, for its work in promoting reading and learning among children on the occupied territory (Tamer Institute).

It feels good to read positive news from the West Bank and from Gaza; unfortunately there are too many of other kinds of news. Here is another newsletter from my recent stay in the West Bank (see also Marsch 21 and March 23):

Security controls several times a day…

Many of us are nowadays quite used to security controls at airports. It’s not especially pleasant, you have to remove waistbelts and everything else which contain some metal etc. However, the security people are generally kind and helpful, they might even speak your own mother tongue – at least when you are travelling from your home country – and they make efforts to help you if it’s the first time for you.

Imagine that you have to pass such security controls two or more times every day, often after spending quite a long time queueing together with a lot of people who all need to pass the same control. Imagine that the security personnel often are not especially kind or helpful and that they many times appear patronizing and indifferent. Imagine also that small ”mistakes” from you can lead to – in best – unpleasant interrogations. If you are unlucky you might end up in a detention cell for a few hours before you are allowed to continue – if you are allowed to continue.

The security people also speak a language you probably don’t understand or only understand a little of and they seldom know more than a few words of your own language.

Besides, the security personnel is heavily armed, which hardly contribute to a positive atmosphere…

This could probably be an example of a military security control or checkpoint anywhere in the world, where such things exist. It is for sure an example of a checkpoint in the West Bank. There are different kinds of cheskpoints, larger or smaller, more or less permanent etc. Israel occupies the West Bank since more than forty years and many of the checkpoints are today permanent constructions.

During most of the time since the Six Day War 1967, the number of checkpoints was quite few and simple and they were mostly along the so called Green Line, the armistice line from 1949. However, during the last period, especially after the second Intifada, the checkpoints have become much more common and many of them are today well planned, with walkways which remind of those which are used for cattle and with narrow – very narrow – turnstiles. In the bigger checkpoints you will probably have to speak in a microphone with a soldier you hardly can catch a glimpse of behind thick panes of glass.

Bags and suitcases are generally controlled with x-ray, as at airport security controls, while cars are searched carefully.

Some things seem to happen randomly. A couple of young men, who are standing in the queue, are for example forced to open their bags and show the content for everyone to see – despite the fact that the bags anyhow have to pass the x-ray machine. In this case, the bags contained only sweaters and trousers. However, if they instead had happend to have underwear in their bags it might not have been as ”fun” to show all the others in the queue.

If you are a Palestinian and happen to have an ID-card with similar last digits as some one looked for, then you have to be prepared for trouble. For some reason the soldiers seem only to read the last four digits (according to Machsom Watch, an Israeli volontary organization of women who are watching checkpoints in order to make sure that the soldiers are following the rules and not are causing more problems for the Palestinians than necessary). And if those four digits are ”wrong”, then you risk being taking into detention until the soldiers have checked whom they have put into detention – and that might take some time…

Even if the soldiers are kind and acting with respect – which happens – the whole system is of course humiliating. Those who want to pass a checkpoint are – regardless of age and sex – totally depending on the soldiers, around twenty years old, who are actually doing the controls without having any training for such sensitive missions (according to ”Breaking the Silence”, an organization of mostly former officers who are informing Israeli citizens of what is happening on the occupied territory).

The soldiers are commanded to serve at checkpoints during periods of about three months, to meat people they probably have almost no knowledge about. After these three months they continue with their military training, which is something totally different from controlling ID-cards. For a long time some of the military leadership have been worried about the fact that soldiers are requiered to check ID-cards instead of preparing themselves for real wars.

The whole system also means that a lot of people loose a lot of time every day by passing checkpoints. I’m not sure about what would be the worst for me, the humiliation or all the time I would have to spend waiting in queues…?

(I worked for the Christian Council of Sweden as an Ecumenical Accompanier, serving on the World Council of Churches’ Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). The views contained in this report are personal and do not necessarily reflect those of the Christian Council of Sweden or the World Council of Churches. If you would like to publish or disseminate it further, please first contact the EAPPI communications officer and managing editor (eappi-co@jrol.com) for permission. For mor information see: www.eappi.org/en/home.html)

The bonus system

The horrendous bonuses that in spite of the financial crisis are paid to top executives in big business, especially in the financial sector, have created a popular outcry in many countries. So also in Sweden. And no wonder, who can justify such payments when ordinary employees are fired – especially when those top executives in many cases belong to those who by their greed have created the crisis.

On the other hand, what you really can wonder about is how those people could believe that people in general wouldn’t care about such bonuses? Have they no idea of the situation for ordinary people? Didn’t they think…? Whatever the reason, could you ever have trust in such people?

However, the bonus system shouldn’t be crtiticized only now, during a financial crisis. The system itself implies that top executives are a special kind of breed who need to be bribed in order to do their very best. All other employees are expected to do their very best while getting a regular salary – but not top executives! Could you ever have trust in such people?

Quite often, at least in Sweden, extremely high salaries and bonuses to managers are defended by the argument that they otherwise would move to other countries with more favourable ”living conditions” for top executives. Well, let them leave. I prefer serious managers who are guided by ethical values to selfish and shortsighted executives, guided by greed.

I also wonder how those who own shares in companies with such a system seriously can trust their managers and feel comfortable with them?

Does anyone believe that those people have such talents and skills that they are worth salaries and bonuses that are hundreds of times higher than the salaries their lowest employees get? After all, who created the financial crisis of today…?

Some years ago I was chairman in a board of directors. One year that company had a very good result and we decided to pay an extra monthly salary to all employees – also to the CEO. That is a kind of bonuses I like, it acknowledges that all employees are part of a success.

By the way, recently the minister of trade and industry, Maud Olofsson, one of the least intellectual members of the Swedish government, defended the bonus system and placed the kind of bonuses that top executives get on an equality with the incentive pay that garbage collectors get…
___________

Here is another of those newsletters I wrote during my stay in the West Bank last winter (see the first letter, March 21st):

Imagine that you are living in a small idyllic village…

Imagine that you are living in a small idyllic village in the countryside. The village is situated on the sloop of a hill and below the village you can see a small valley, surrounded by a ring of other similar hills. At one place there is an opening between the hills and that’s where the only road leads to the village.

You can walk down in the valley and work on the fields in the valley and you can walk or drive on the narrow road from the village. But if you walk to high up on the sloops of the hills or more than a few meters beyond the upper buildnings in the village, then you will face big problems. You might be assaulted and beaten; if you are unlucky it can be even worse…

If you are among those in the village who ownes sheep, you’d better make sure they don’t walk to high up on the hills. Then you might loose them, either they will be killed or stolen. If you have children, make sure they know exately where to walk and where not to walk.

On the top of the hills surrounding the village are a few so called settlements, with foreigners who have taken the land without buying or renting it. They don’t speak your language and they don’t come from your country but from the neighbouring country which since more than forty years is occupying your country. But those foreign settlers believe they have more right to your land than you have.

Because they are occupiers they have made sure that they, with the help of the occupying army, are well armed. They are also claiming a large security area around their houses, where no outsiders – and certainly not you – may set any foot upon. A large part of the traditional pastureland that belongs to the village has in that way been taken away from you and the other villagers.
Because the settlers think they have the right to all your country, also your tiny village, they use to take provoking walks to the village – almost always in groups. And always at least one in each group is heavily armed with a machine gun of that kind which are used by modern armies. Sometimes they walk over the fields, sometimes they let their dogs bath in the village well or pee in the well. At such moments the villagers are passive in order not to provoke the settlers to use violence.

But the police and the courts, what are they doing? Yes, they in a way have indicated that the settlements are illegal and that those settlers have no right to live there. However, they have not done anything to evict them; and they have not prevented the settlers from building roads up to their houses or getting electricity. Moreover, they have allowed the settlers to arm themselves with weapons from the army.

If you would like to go to the closest small town, three or four kilometers away, thereit’s OK. However, if you want to go to the nearest city, 15 kilometers away or so, then you face some annoying obstacles. First of all, you can’t take the closest road, because that passes by some of the settlements and the settlers don’t allowe any car to pass if it does not have a license plate of their own country. To walk or bike is definitely not to recommend.

There is another longer road, but before you arrive to the city you have to pass a military checkpoint, where soldiers of the occupying army are controlling who may pass. If you are driving a car it is difficult to get a permission to pass; if you are walking it is easier and that is what most people prefer to do. Then you take a bus or a taxi to the checkpoint, pass the checkpoint be foot, and then continue with another bus or taxi on the other side.

That means that a travel to the city, which during normal circumstances would take at the most half an hour, ends up taking maybe an hour – if you are allowed to pass.

A little further away there is a bigger city, which contains one of the holiest places in your religion. It would take approximately an hour and a half to go there – if it were not for a number of other military checkpoints aong the road and if you ewere allowed to drive on the modern fast roads which have been built by the occupiers. However, the checkpoints have to be passed and the new roads are not for you. Therefore it will take at least two and a half hour to reach that big city; if you are travelling during rush hour it can take much longer time to pass the checkpoints.

However, before you even can start thinking about going you have to have a permission to enter that city – and such a permission you will hardly ever get. It is so hard to get a permission that if you happen to belong to the lucky few ones, then your neighbours might suspect you of collaborating with the occupying country – and that it certainly not something you want them to believe…

Well, you are of course not living under such circumstances – but the one hundred villagers in Yanoun on the occupied West Bank are. They can’t walk freely around the village and have all the time to be prepared to meet a group of settlers. It’s simple to go to Araba, the closest small town, but to go to Nablus is an annoying challenge. To go to Jerusalem is almost impossible.

All Palestinians in the West Bank are victims of the same obstacles – checkpoints, separate roads, permissions etc. However, those who live next to one of the many settlements are extra restricted.

(I worked for the Christian Council of Sweden as an Ecumenical Accompanier, serving on the World Council of Churches’ Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). The views contained in this report are personal and do not necessarily reflect those of the Christian Council of Sweden or the World Council of Churches. If you would like to publish or disseminate it further, please first contact the EAPPI communications officer and managing editor (eappi-co@jrol.com) for permission. For mor information see: www.eappi.org/en/home.html)